Ord och Bild: 1897

BRUNNS-STATYERNA I BERN.

En sommarnatts-fantasi af A. O. LINDFORS.

Vyssad i stämning af brunnarnes plask satt jag i fönstret på värdshuset »Storken», ur gammal långhals jag nyss dragit korken, månskenet lyste på »Bågskyttens» kask, »Piparens» sack och på alla de andra springbrunnsbilderna gatan neråt. Drömmarne kommo längs glittrande stråt, tankarna började underligt vandra. . . Klockan slog elfva, det hörde jag grannt, se'n vet jag knappt om hvad hände var sannt.

Tyckte jag ej, någon nöp mig i rocken. »Hvad gamle Storkfar, du vaken i natt!» Fågeln gaf till som ett slamrande skratt: »Jo du, man tröttnar att alltid stå bocken här som ett beläte, det är affärn . . . Säg, vill du se något lustigt, som ingen lefvande själ än har sett här i Bern, så sätt dig upp, jag skall räcka dig vingen. Nu bar det af öfver gaflar och tak bort mot det mosslupna tornet med uret, ej var jag ensam på fart här med djuret, skepnader kommo med buller och brak

östan- och västanfrån: »Simson» den barske — lejonet, tuktadt och spakt, stackars kräk, smög sig bakefter med hängande käk — »Riddarn» och »Björnen», ej mindre karske, »Löparn» och »Moses» och »Rättvisan» ock, själfva vår skyddsfru, den stolta »fru Berna» med »Anna Seiler» som hederstärna — alla statyernas brokiga flock utom en enda, »Barnslukar-jätten»: han höll väl på än med efterrätten.

Här framför tornuret slogo de ring, rättvisan midt i liksom till ting. Och just när tolfslaget började klinga, ur-kungen hamra och narren att ringa, björnkretsen vrida sig, tuppen att gala med det där skorrande, skrockande lätet, då stötte »Rättvisan» kungen från sätet, satte sig själf där och börjande tala :

»Bröder och systrar, vi veta ju alla, hvilka bekymmer hit samman oss kalla: