Ord och Bild: 1897

39

sjöng ganska betänkligt falskt, något som tyder på, att hans röstmedel redan sett sina bästa dagar; hans Tonio i Pajazzo var nu som förr öfverlägset väl karakteriserad, hans Carl V i Ernani däremot endast en konventionel operatigur. Slutligen ha vi fått Figaros bröllop i rococo-sceneri, med hvilken särdeles vackra föreställning hr Elmblad gjort sin egentliga debut som regissör. Hr Nordqvist dirigerade och lät oss höra Mozarts sköna musik i en pietet- och stilfull tolkning. Af de upp-

trädande var fru Östberg en i sång som spel stilfull grefvinna, fröken Karlsohn sjöng Susanna musikaliskt som vanligt, fru Linden var en förförisk Cherubin, hr Forsell en förtjänstfull men, egendomligt nog, trots rococokostymen mustachbeprydd Almaviva, hr C. Lejdström en lofvande Figaro o. s v. Det hela hade stil och karakter, och man kan inte annat än tillönska många af de gamla repertoaroperorna en dylik pånyttfödelse. M. J.

TEATER.

STOCKHOLMS TEATRAR.

K. Dramatiska teatern.

Mars 29. Gyllene Eva. Lustspel på vers i ; akter af Franz von Schönthan och Franz Koppel Ellfeld.

Vasateatern.

April 10. Fröken Falköga. Lustspel i 3 akter af Franz von Schönthan och Franz Kop-^ pel-Ellfeld.

Maj 24, Sköldpaddan. Lustspel i ; akter af Léon Gandillot.

A ‡

Vårsäsongen i Stockholms teatervärld har varit utomordentligt litet gifvande. Premiererna hafva varit få, någon sådan af verklig betydelse finnes knappt att anteckna. K. dramatiska teatern och Vasateatern upptogo ungefär samtidigt hvar sin komedi af den dramatiska hofleverantörs-firman Franz von Schönthan och Franz Koppel-Ellfeld. Intetdera stycket är ett mästerverk, sträfvan att få tidsfärg är forcerad och tröttsam och bägges handling ganska utdragen. »Gyllene Eva» hade företrädet så till vida som ett par scener rymde verklig poesi, hvilken fick ett vackert uttryck i vackra verser, men hvad som hos »Fröken Falköga» skulle vara poesi, det var för sentimentalt, hvad som skulle vara esprit det var ren klumpighet. Bägge styckena voro uppsatta med stor omsorg, i synnerhet voro Vasateaterns interiörer och kostymer från vårt århundrades morgon af en utmärkt effekt, men äfven k. dramatiska teaterns 1400-tals bilder voro präktiga och färgrika, det enda som i realismens namn skulle kunna anmärkas var att alla dräkter sågo så full-

komligt nya ut. Med spelet var man på ingendera hållet lika lycklig. Fru Hoving hade förträffliga moment i titelrollen men hade enligt min förmening missuppfattat vissa sidor i rollen i synnerhet i första akten. Hon bör vara mera komisk, mera burlesk, den första scenen bör ej göras i den nästan svärmiska ton, fru Hoving där använder, då ett återsken af den kejserliga festens glans hvilar på Evas fagra anlete. Hennes berättelse om festen och om den utmärkelse, hon där erfarit, bör göras så att vi skratta ät den fåfänga, myndiga frun, som kommer hem och skroderar om att kejsaren kysst henne pä pannan. Det är bara ett litet drag, men ett bland flere, där jag saknade det saftiga, burleska uttryck, som jag vet att fru Hoving kan gifva åt sitt spel, om hon vill afstå från att vara för fin och spela förnäm. Herr Personne hade ingen lycklig afton som grefve Zeck, han var allt för bråkig och använde ett öfverdrifvet spelsätt, som påminde 0111 Malvolio och om rollen i »Romantik», men som här saknade sitt berättigande. Herr Personne tyckes här falla för den frestelsen att af hvarje ny roll söka göra något enastående roligt och lustigt, detta tåla klena roller i klena stycken ej vid, men alla roller fara väl på att spelas bra, och det är vackert så! Herr Bäckström och fröken Åhlander voro lustiga i sina konventionela uppgifter, och herr Johansson sade sina verser vackert och väl, men han blir aldrig värmd, det är alltid en deklamator, aldrig en verklig jeune premier.

1 Vasateaterns »Fröken Falköga» stodo herrarne främst bland de spelande. Herr Eliasons gamla hofråd med den bugande gången