Sida 687
DAGBOKEN.
Si
KONST.
MODERNA SVENSKA ETSNINGAR PĂ UTSTĂLLNINGEN OCH I NATIONALMUSEUM.
*\ fEDAN pÄ vÄr utstÀllning den moderna IV I svenska mÄlarkonsten Àr representerad i Bobergs snillrika hvitskimrande labyrint med den Àdla utansidan sÄ fylligt och rikt som aldrig nÄgonsin tillförene, kan man dÀremot icke sÀga detsamma om etsningskonsten. Visserligen Àr Zorn företrÀdd af en serie nya etsningar, de flesta portrÀtt af mer eller mindre distinguerade utlÀndingar, ett förtrÀffligt dubbelportrÀtt af herr och fru Pontus Furstenberg samt badande kvinnliga modeller. Af vÄr solide veteran HÀgg finner man Àfven nÄgra verk, sÄvÀl Àldre, sÄsom det kolossala bladet Mont S:t Michel, som yngre, bland hvilka den för »Ord och bilds» lÀsare nyligen presenterade Interiören af Dalhems kyrka pÄ Gotland. Det Àr svnd, att HÀgg icke utstÀllt de synnerligen lÀckra smÄ prof pÄ fÀrglagd litografi, hvilka för en tid sedan exponerades i Nationalmuseum. Tallberg och Nils Elias Andersson hafva i kompani utfört det stora för en engelsk publik afsedda bladet Slaget vid Trafalgar, stÄtligt nog med sina vÀldiga, segelhöljda »men of war» men i alla fall mindre af ett konstnÀrligt Àn ett kvasihisto-riskt intresse; fartygens placering lÀr nÀmligen grunda sig pÄ noggranna litterÀra efterforskningar i Àmnet. Haglund utstÀller en stor, i sin mörka, bruna ton och sin pittoreska anordning onekligen vacker etsning af Trolleholms slott i SkÄne, samt en del ur teknisk synpunkt rÀtt intressanta nyheter, bland hvilka en med 4 plÄtar tryckt liten vy öfver inloppet till Stockholm, hvilken dock i sin nÀstan till omÀrklighet svaga fÀrglÀggning icke kan kallas lyckad; den Àr nog afsedd att imitera 1700-talets lÀtt fÀrglagda gravyrer, sÄdana som t. ex. hos oss Elias Martin förstod Ästadkomma med sÄ lÀtt och fin hand, men det fanns dock Ätskilligt mera fÀrg i dessa gamla blad Àn i Haglunds, hvilket senare- ovillkorligen framkallar det bekanta utropet: Trop de bruit pour une onielette! Men ett första försök bör icke bedömas strÀngt, i synnerhet som sjÀlfva idén nog torde förtjÀna uppmÀrksamhet. Af Thegerström finnas nÄgra smÄ nya svartkonstblad, hvilka dock
synas mig betydligt öfvertrĂ€ffas af den tidigare, hĂ€r icke utstĂ€llda Ă„skvĂ€dersstĂ€mningen frĂ„n Dalarö efter konstnĂ€rens bekanta tafla. Emma Chadwick-LöwstĂ€dt utstĂ€ller nĂ„gra dunkelt hĂ„llna familjescener, utförda i en slags mĂ„lerisk stil med grof och bred men nĂ„got suddig och grumsig liniegifning. Af den unge konstnĂ€ren David Ljungdahl finnas nĂ„gra etsningar, hvilka jag tror vara förtjĂ€nta af uppmĂ€rksamhet, i det de röja blick för det karakteristiska i svensk natur och svenska typer samt en förtrĂ€fflig teknisk duktighet. Se t. ex. pĂ„ denna Hafskust (motiv frĂ„n Ă lands haf) med sin sand och sina stenar, sin kalla, mörka regnstĂ€mning öfver hafsytan och de »mariga», glesa tallarne, som frysa i blĂ„sten! Denna Ă€kta svenska landskapsbild var med bland de blad, som Föreningen för grafisk konst utdelade 1895. Slutligen har mĂ€staren von Rosen utstĂ€llt nĂ„gra gamla arbeten med motiv frĂ„n 1500-talet, hvilka .man beundrar mera för hvarje gĂ„ng man ser dem för deras lefvande och intensa historiska intuition. I den lilla etsningen Dopet ser man skaran af slĂ€ktingar och faddrar just pĂ„ vĂ€g att gĂ„ ut ur den lĂ„ga, romanska trĂ€kyrkan, i hvars portal synes frĂ€mst af alla den gamla gudmodern, leende mot det nykristnade barnbarnet, som hon bĂ€r i famnen. Etsningen SlagsmĂ„let, af Ă€nnu mindre format, skildrar drastiskt en vĂ„ldsam kalabalik utanför en tavern, hvars mĂ€ktiga öl bringat blodet till den grad i svallning hos kunderna, att en liten Ă„derlĂ„tning med tillhjĂ€lp af stolar och knifvar finnes nödig. I tre större blad, hvilka verka som litografier, men Ă€ro utförda medelst »fototypografi» efter egen metod af Simonau & Toovey i Briissel efter teckningar af von Rosen, skildras pĂ„ ett icke mindre förtrĂ€ffligt sĂ€tt Göran Persson, som frĂ„n sitt fönster med ett lömskt och försmĂ€dligt grin smyger sig till att betrakta Nils Stures skymfliga fĂ€rd genom Stockholms gator, vidare Ture Jönssons högfĂ€rdiga Ă„tervĂ€ndande under pipors och trummors ljud frĂ„n VĂ€sterĂ„s riksdag, samt slutligen herr Gude GjĂ€ddes predikoresa till hĂ€st med gevĂ€r och hund. Det Ă€r redan gamla blad â de Ă€ro frĂ„n 1868, 1869 och 1873 âi men de höra till det
slags konstverk, som, likt Àdelt vin, icke
förlora pĂ„ att Ă„ldras. TvĂ„ af dessa blad â
