Ord och Bild: 1897

GALLIONSBILDEN.

Af JANE GERNANDT-CLAINE.

DRAGEN af aderton oxar, rullade den tunga tältvagnen, som hela natten kört öfver oländiga vägar, uppför de gröna kullarne af en odlad trakt. I spetsen för spannet sprang en liten aplik varelse med skrämda och förvillade rörelser; det var en buschmän, som nyligen tagits till fånga och fått förbli vid lif och lärt sig att styra det främsta paret dragare med ett rep. Han darrade i knävecken och sköt rygg, ty pådrifvaren, en stor, stark kafiferyngling, som gick vid sidan om djuren och lät sin långa piska klatscha öfver deras ryggar, roade sig med att kittla hans öron med snärten. Uppe på vagnen satt en hottentott och dinglade med fötterna, och husbonden följde till häst. Han gaf tecken att göra halt nedanför en kulle. Solen hade gått upp öfver blåa berg, och himlahvalfvet var en enda skylös glans, i hvars genomskinlighet afstånden förlorade sig. Långt bort i öster, vid foten af bergen, lyste en liten stad med röda tak, och enstaka, hvita hus lågo spridda mellan ängar och fält, hvilka ångade af nyplöjd mylla och där höga eukalyptus-träd blandade sin skarpa doft med morgonluftens värme. På andra sidan om kullen såg man ut öfver milsvida slätter, bevuxna med taggig mimosa, där de svarte här och hvar utstakat en kraal,

Ord och bild, b:te årg.

genom hvars bristfälliga stängsel de redan i gryningen släppt ut sin boskap.

Man spände oxarne från vagnen, och buschmannen dref dem utåt markerna, där de gingo att beta i frihet, och dolde sig som ett jagadt villebråd bak deras kroppar; — hottentotten ocb kaffern kastade sten efter honom och skrattade, med sedan vände de hvarandra ryggen, ty deras ömsesidiga förakt var stort.

Den svarte hade att samla bränsle, och den klippske hottentotten skulle laga ett af vagnshjulen, som gått sönder. Husbonden satt kvar i sadeln och stoppade sin pipa; han såg sig icke om, drog blott då och då ett eftertänksamt bloss och kastade plötsligt om sin häst och satte af i traf för att undersöka trakten.

Under det bågformiga tälttaket var allting tyst, men två kvinnor befunno sig i vagnen. Den ena hvilade lätt påklädd på en bädd af dynor, — det var ett barn, närmande sig den första ungdomen, men icke vuxen ännu att döma efter lemmarnes spenslighet; den andra var en gråhårig moder med bred rygg och tunga, platta fötter, halft förlamade af värk. Intet släktband förenade dem med hvarandra — den lilla jungfrun var blott trolofvad med den gamlas son. Hon låg mycket stilla med korslagda händer, läp-

S