Sida 102
EN SVENSK HISTORISK ROMAN.
Af HELLEN LINDGREN.
en lyckoriddare. BerÀttelse frÄn 1600-talet af Harald Molander. Andra upplagan. Stockholm, Wahlström & Widstrand, 1897.
Harald Molander kan pĂ„ det novellisti-ska omrĂ„det nĂ€rmast jĂ€mföras med naturforskaren pĂ„ det vetenskapliga. Han visar, nĂ€r han upptrĂ€der som portrĂ€tt- eller historiemĂ„lare, samma observation för mĂ€n-niskolifvet, som denne visar för naturtaflan. Hans observation Ă€r dock visst icke krönikörens torra detaljupprĂ€kning, det blir lif, pĂ„ samma gĂ„ng det finns fĂ€rg i hans historiemĂ„lning. Det sjuttonde Ă„rhundradets, trettioĂ„riga krigets tidehvarfs, vildhet med dess vimmel af gestalter, dess stats-mannaegoism, dess förakt för individen, en ogenerad egoism, som nĂ€stan blir oskyldig, dĂ€rför att samvetslösheten Ă€r sĂ„ naivt oreflekterad, sĂ„ lugn och utan blygsel, dess artes jesuiticĂŠ, som hafva ingĂ„tt i stats-mannakonstens katekes, sĂ„ att grundsatsen »ÀndamĂ„let helgar medlen» för den politiske mannen nĂ€ra nog blifvit ett elementĂ€rt rĂ€ttsbegrepp, Ă€fven detta beroende pĂ„ tidens allmĂ€nna praktiska hĂ€nsynslöshet â detta allt Ă€r framstĂ€lldt med en sĂ„ naturlig ton, en sĂ„dan rikedom pĂ„ individuela drag, att vi lyssnande underordna oss, som nĂ€r vi voro barn och fördes in i en ny fantasiens trollvĂ€rld vid en ledsagares hand, hvars auktoritet det ej kunde falla oss in att betvifla; vi erfara ibland en sagolysten ungdoms belĂ„tna hvila och en stillhet inför det förvĂ„nande fjĂ€rrskĂ„dandet, pĂ„ hvilket författaren gett prof, nĂ€r han Ă„tergifvit det för oss frĂ€mmande i denna syn pĂ„ tingen, sĂ„ olikt alla vĂ„ra begrepp om ömtĂ„lig hederskĂ€nsla, aktning för mĂ€nniskovĂ€rde och den juridiskt formalistiska vördnad för bokstaf och form, regel och anstĂ€ndighet, som Ă€r för vĂ„r tid liktydig med begreppet om finhet och nobless. Stundom rysa vi, men stundom insupa vi med ett slags njutning det vilda krigstumultets atmosfĂ€r, dĂ€r ingen Ă€r nittonhundratalsaktigt fin, ömtĂ„lig, pjĂ„kig. Ibland tröttar författaren med en nĂ„got för vidlyftig beskrifning och en för lĂ„ngt drifven copia verborum, ibland förbryllas man af hans arkeologiska lĂ€rdom, som ingifver kĂ€nslan af en museikatalogs torrhet, men i alla fall imponerar han alltid Ă€fven
med den minutiösa detaljen, och den yttre taflan af det lustiga krigsvimlet lifvar ocksÄ lÀsaren. SÀrdeles effektfulla Àro portrÀtten af bÄde Wallenstein och Gustaf Adolf. Den förre upptrÀder mefistofeliskt dyster eller cyniskt skÀmtsam, tar mÀnniskorna fullkomligt som marionetter och Àr en blaserad i 16ootalets brutala stil, den senare med sin naiva pratsamhet' Àr dÀremot Àktsvensk i sin starka sjÀlfkÀnsla och konungsligt öfver-mÀnniskoduktig. Man gör ingen ful grimas, Àfven fast Gustaf Adolf tar munnen för full, och detta af den enkla anledning, att om man nÄgon gÄng kan ropa bravo Ät öfvermodet, sÄ skall det just vara öfvermo-det hos en handlingens man, en hjÀlte sÄdan som Gustaf Adolf, hvilken lagt en vÀrld till sina fötter, Àfven om man alls ej skulle vilja förstÄ Ätskilliga filosofer af den nyaste typen och ansprÄken hos skrifbords-hjÀltar, hvilkas Jakobsstege rÀcker till himlen blott i deras egna drömmar. Att konungens portrÀtt för öfrigt har historisk vederhÀftighet och grund för sig, om det ocksÄ till viss grad stöter vÄra historiska ideala förestÀllningar, dÀrom kan man öfvertyga sig genom att exempelvis genomlÀsa en sÄdan skildring som den Anton Gindeley ger i Abtheilung II af Geschichte des dreissigjÀhrigen Krieges, pag. 231.
Molander som berÀttare har naturligtvis ocksÄ sina fel. Skall han förtÀlja en historia, kan det hÀnda, att han gör en intrig, dÀr han ej behöfde nÄgon sÄdan, eller att han onödigtvis inkrÄnglar, att han mÄngfaldigar motiven, och att man ser skickligheten i scenarrangemanget und wird verstimmt. DÄ blir prÀgeln pÄ berÀttelsen oklar just genom invecklingen och mÄngfaldigandet af motiven. För att förtydliga det sista, mÄhÀnda oklara, uttrycket pÄminner jag om den bekanta historien om brefskrifvaren, som afböjde en god vÀns inbjudning med att sÀga, att han mÄste vara pÄ sin dotters bröllop och för öfrigt ej kunde komma, dÀrför att han brutit ett ben.
HjÀlten i boken Àr Wiwalt eller Vival-
