Ord och Bild: 1897

28o

adam mickiewicz.

på alla vägar och öppna platser, de otaliga byggnadernas pittoreska konturer och färger, trädgruppernas löfverk och de stora gräsmattornas saftiga grönska. Likt en ram om allt detta utbreda de båda vikarna sina vattenytor förenade under den ståtliga brons hvalfbågar, och på andra sidan vidtaga Stock-

holms välkända konturer förtonande sig i fjärran.

Häruppe ser man bäst, att då Mälar-drottningen denna sommar i sin skönaste skrud visar sig för gäster ifrån när och fjärran, så är denna krets, i hvars midt vi stå, själfva den skimrande kronan på hennes änne.

FARYS.

Dikt af ADAM MICKIEWICZ.

Öfversättning af ALFRED JENSEN.

Liksom en farkost lägger ut från hamn att åter gunga på kristallklar bölja och med sitt styre smeker hafvets famn, hvars vågor svanhalslika bogen skölja: så ock arabens häst från klippans rand hän emot öknens vidder sporras, där hofven drunknar uti rörlig sand med dämpadt brus, som när i vatten glödjärn

borras.

På torra hafvet simmar min häst och stänker ett skum. som när delfinen sig höjer och sänker. Ännu trängre, ännu trängre fina sandkorn sammanhopas; ännu längre, ännu längre upp på vristen dammet hopas.

Min hvita häst! du ilar som moln i en orkan. Din fläck på pannan lyser som morgonrodnans

strimma.

För himlens vindar flyger dina strutsfjädrars

man,

och ifrån hvita fötterna ljungeldar glimma.

Hvita fötter, i galopp

bort från berg och skogars topp!

Fåfängt palmen mig till möte all sin frukt och svalka tömmer. Jag mig sliter från dess sköte, och med harm sig palmen gömmer i oasernas skymundan,

där prasslande bladen min stolthet förhåna. Och klipporna, som resa kring öknen sina kummel, betrakta beduinen med dyster begrundan. At hästens sista hofslag ett eko de låna och hviska med hotande mummel:

>Den förryckte! Ve, han ilar åt det håll, där honom skydda ifrån solens hvassa pilar inga palmer mer på fältet, ingen enda skuggig hydda. Ty där är blott himlafältet, klippor blott ge nattligt läger; stjärnors följe blott han äger.»

Fåfängt hota de och mana. Hästen bort i sporrstreck skenar; dessa stolta block och stenar kan jag knappt bakom mig spana. Deras spetsar sjunka ner och försvinna mer och mer.

En gam förnummit hotet och greps af inbilskt

hopp

att snart i öknen gripa en ruttnande kropp. 1 flykt han mig förföljde på utspända vingar och slog kring mitt hufvud trefaldigt svarta

ringar:

»Ben och liklukt re n jag spårar, ömkliga, förmätna dårar! Ryttarn väg i sanden lete, och hans häst må söka bete!