Ord och Bild: 1897

DAGBOKEN.

35

KONST.

JAPANSK UTSTÄLLNING.

Landskap och djurstycken. Hokusai. Hiroshighé.

Japanernas kärlek lill naturen är vidtbe-römd och i själfva verket utan motstycke hos andra folk i äldre och nyare tider. Den kan endast jämföras med de gamle grekernas hela folket genomträngande sinne för plastisk skönhet. Ty under det att i Europa känslan för naturens lif i alla dess oändligt växlande nyanser först framträdt som en af kulturens senaste frukter och knappast finnes / full utveckling annat än hos ett fåtal genom dels medfödd dels förvärfvad kultur högtstående individer, tyckes en svärmisk naturdyrkan ligga hvarje japan i blodet. När äppelträden och körsbärsträden i vårens tid hölja sig i sina doftande ljusröda blomsterskyar eller svärdsliljorna ur vattensjuka marker sträcka sina stolta mångskiftande kalkar upp mot ljuset, då vandra skaror af landets innebyggare åstad för att pä blommornas favoritplatser njuta af deras skönhet i fulla drag och lira den i musik och dikt. Med blomsterfyll-da vaser prydas hem och tempel, och när man äter, lära rätter och bakelser serveras smyckade af blommor. Men så äro de också ett härligt land, dessa vulkaniska öar, med sina vilda snötäckta berg, sin underbart yppiga och färgrika flora och graciösa djurvärld och sä kring det hela — som en inramning utan gräns — det oändliga svallande hafvet, som aldrig är sig lika, som evigt växlar och evigt tjusar.

Utställningen gaf en ganska god inblick både i Japans härliga natur och i japanernas innerliga naturkärlek. De s. k. kakémonoerna buro — med undantag af några få, som framställde mänskliga figurer — vittnesbörd om den mera intima sidan af denna kärlek, förmågan att glädjas öfver en enstaka växt eller ett djur. Med lätt hand hade sålunda en målare prydt sin kakémonos siden med en blom mande persikokvist med ljusröda blommor och gifvit däråt en saftigt grön inramning i en färg af frisk och klar mossa. En annan hade målat en liten humoristisk apa, som fundersam sitter på en trädgren,- och gifvit åt bildens fina och luftiga gråa ton en bård i smältande ljusblått. En förträfflig effekt gjorde en kakémono, hvars motiv utgjordes af ett litet brunnsäm-bar, i hvilket en kvist hvita fruktträdsblom-

mor instuckits, medan en liten svala satt sig på tågverket. Liknande enkla motiv — ett par dufvor eller karpar, en flygande örn, ett par änder, som sänka sig mot vattenytan (påminnande om Liljefors' »Vildgäss»), en lätt vajande bambugren med bin etc. — förekommo pä andra kakémonoer och gjorde oftast en utmärkt dekorativ verkan, liksom de vittnade om ett hängifvet naturstudium. Den vackraste af dessa bilder var i mitt tycke en okänd mästares »tranor i snöväder». Med blott några svarta tusch-streck på hvitt siden hade målaren framkallat en förtjusande harmoni af »hvitt i hvitt». De långa statliga hvita fåglarna på snöhvit mark och under en snötyngd gren bildade ett glänsande helt omgifvet af en bård i blommigt blått siden. Idén torde vara hämtad från den berömde målaren Hokusai', som en gäng tecknade två hvita tranor i snöväder mot bakgrunden af vulkanen Fuji Yamas snötäckta topp och därunder skref »Fuji som ett af de tre idealen af hvithet». Några små handteckningar af i allmänhet okända mästare utgjorde liffulla och raskt utkastade djurstudier såsom den med rödt och bläck utförda bilden af en galande tupp och en plockande höna, Hokkeis i tusch utförda gås, en höna, som med sträckt hals och hufvudet på sned i den kända löjliga ställningen lurar på en insekt och slutligen en mickel räf, som helt mänskligt står på två ben klädd i röck och eftertänksamt betraktar en fälla — en seen alltså, som vittnar om att Reinecke Fuchs' och Aesopi anda icke är främmande för de skämtsamma japanerna.

Om japanerna för ätergifvandet af detaljerna i naturen gärna välja kakémonons relativt stora format, synas de däremot för helbilden af naturens lif, landskapet, föredraga ett mindre format, — den färgtryckta gravyrens. Dessa landskap äro stundom slentrianmässiga och maniererade i nästan lika hög grad som figurframställningarne, såsom man t. ex. kunde se af ett vidunderligt »vattenfall», som, svartbrunt och stenhårdt, såg ut som ett lager af skiffer-bildningar, men i allmänhet utmärkte sig landskapen icke blott för en öfverraskande god, ofta ypperlig perspektivisk verkan utan äfven för verklig stämning och karakter, åstadkomna med ytterst enkla medel. »På fjället» af Hokusai gaf med tre färger, hvitt, blått och grönt, en frisk och sval högfjällsstämning. »Vik»