Ord och Bild: 1897

STRINDBERG—HEIDENSTAM—TOR HEDBERG—PELLE MOLIN.

En litterär varrevy. Af HELLEN LINDGREN.

III.

DET finns rätt många här i världen, som man missunnar deras framgång, ty afundsjukan är tyvärr en allmänmänsklig egenskap. Det finns också perso-soner, om hvilka man säger, att det är bra att de hafva framgång, ty äfven välviljan är lyckligtvis en allmänmänsklig egenskap. Och likasom det är med människor i allmänhet, så är det ock med författare; det finns sådana, som man afundas, och sådana, som man önskar allt godt. Men det finns också en tredje kategori af medmänniskor, och när dessa händelsevis skrifva, erfar man ingen lust att vara afundsjuk, ej heller tycker man sig behöfva vara välvillig mot dem, det är dessa, för hvilka man känner sympatiskt och varmt, när de skrifva, och till dessa författarpersonligheter räknar jag den, som skrifvit idédramat Gerhard Grim. Allmänheten har nog vetat uppskatta Tor Hedberg, men den har näppeligen uppskattat honom efter förtjänst, ty han är enligt dess omdöme för djupsinnig, och detta är nu en gång för alla enligt den vanliga läsande publikens åsikt nästan en förkastelsedom, innefattad i en vördsam bugning.

Skall man också om detta skådespel säga, att det är för djupsinnigt? Troligen. Och dock torde allmänheten komma att läsa det. Ty lyckans problem behandlas här på ett sådant ur psykologisk synpunkt träffande sätt att man ej gärna kan förbli oberörd, äfven om frågan står olöst. För Tor Hedberg stå ofta frågorna olösta, och han vågar låta dem stå kvar så, ty han älskar ej godtköpslösningar, och han vill ha rättighet att framlägga sitt för och emot, äfven om mänskligheten i genomsnitt taget aldrig så gärna vill ha sitt ja och amen, och detta mod, att icke försäkra, när man icke är viss, att icke vara myndig, när man innerst är tveksam, är någonting som borde tillönskas icke blott våra författare men mänskligheten i gemen, så fort den bekläder någon samvetsrådsställning.

Tor Hedberg har fatt ett nytt motiv

(Fortsättning och slut.)

på den gamla Faustsagan. Hans Gerhard Grim har företagit sig att afstänga sig från världen, och på sin slottsbacke tittar han ut öfver och ned på människovärlden som på en massa småkryp. Han lefver ensam med sin tanke, därför att han i världen

fann början till en mening, fann ett slut, som fordrat annat slut och annan början, och gick med glad förhoppning mången stig, som förde hvart? Jo, till det meningslösa.

Till honom kommer händelsevis en gammal bekant från ungdomstiden, Sylvester, och denne säger nu:

Det är en gammal och en erkänd sats att människan är både kropp och själ, och denna blandning är just det pikanta. Tag lögnen bort, och det är slut med nöjet. Den första lögnen födde, tro du mig, det första skrattet — — —

Är ej denna konflikt mellan karaktererna väl tillspetsad? Mellan Sylvester, nöjets fjäril, en mosaikmänniska, sammansatt af olika stycken och hvars egentliga märg, d. v. s. det som ger honom någon slags karakter, något slags syfte, visar sig vara — afundsjukan gent emot den mi-santropiska tankens man. För öfrigt är denne Sylvester en alltigenom väl utförd figur, som igenom styckets olika akter spelar en roll af Mefistofeles i miniatyr, en blaserad, kringvandrande turist, som gäckas med Gerhard Grims vetenskap. I som oftast blixtrande slagfärdiga repliker går hans trosbekännelse af stapeln. Lifvets operett går för honom på Offenbachsmelodier, och dock är han i hemlighet trött på dess slagdänga äfven i denna pikanta form, men que faire? — njutningen är ändå, anser han, den enda möjligheten att få något slags symfoni af det hela.

Men styckets ynglingagestalt Artus, Gerhards fosterson, är framför allt en gestalt, som man ej lätt glömmer. Fosterfadern, som söker det rätta lifvet i vetenskapens rena luft, som är fjällvandrare både i egentlig och figurlig mening, vill icke erkänna någonting annat som vardt att lefva för