Ord och Bild: 1897

PÅ HÖJDEN.

Jag lyssnat har till hoppets morgonsång, till dagens sorl, till minnets aftonvaka, gått fagra stigars kretsgång, stått på språng

att gripa lyckan, — här är jag tillbaka!

Så hälsar jag dig åter, trogne vän, som jag för falska gudar öfvergifvit; du höjdens ande, känner du mig än, har du i glömskan dock den samme blifvit?

Jag blickar i ditt öga än en gång, hvars klarhet endast ljusa minnen rymmer,

jag lyssnar till din röst, som till en sång från hemlandsberg, dem ännu dimman skymmer.

Räck mig din starka hand, och led mig opp

Lill höjden, att jag åter fritt må andas, och låt mig se, hur förd af tidens lopp en nyfödd dag i österns solglöd randas.

Du ädle frestare, gif tanken flykt och gif den mod sin tunga dvala bryta, låt se det framtidsland, som du mig byggt,

och lär mig stenarne till bröd förbyta!

Ja, jag har glömt dig, fjärran, från dig skild,

jag sökt en fröjd, som sig i vimlet gömde, för annan skönhet bleknade din bild, och kall och hotfull jag din stränghet dömde.

Min fot är trött af månget fåfängt fjät, mitt sinne trött af många tomma tankar;

på allmän led jag kastat mina nät, trott mig i hamn och drifvit för mitt ankar.

Men lika godt, — jag klagar ej min lott,

jag fått det svar, som höfdes mina frågor, jag mist en illusion, men jag har fått en tro, som härdats i mitt tvifvels lågor.

Jag vet det: allting skiftar, allt förgår, allt rinner bort som sand ur våra händer, hvar låga slocknar, — endast ett består: den eldens makt, som dessa lågor tänder.

Jag vet; den lön vi vinna är ej värd de steg vi gått, de bördor som vi lyfte;

det finns ej mål, — vårt mål, det är vår f ard,

som höjer sig, från syfte och till syfte.

Hvad klarhet öfver höjderna sig brer,

hur friskt af morgonvind min panna svalkas!

Du ädle frestare, hur skönt du ler!

Säg, är det tecken för den dag, som nalkas?

Tor Hedberg.