Ord och Bild: 1897

ÖRNARNE PÅ LJUNGEN.

Af PAUL ROSENIUS. Med 3 bilder af BRUNO LILJEFORS.

Utanför Kämpinge och Stora Hammars byar bytes den skånska bygden i vildmark, som i en långdragen landtunga, mellan Öresund och Östersjön, bär ut till Skanör och Falsterbo. Den blir till ödemark och sand, och folket därute i de ensliga ljunghusen fä gräfva djupt efter jord för sina morötter.

Sedan femtio år har man planterat tall i närheten af södra stranden. Den har vuxit i trots af hafsvindarne och i trots af brand, som stundom anlagts af »släbo»- folket.

Detta är »ljungen» — »vipornas och fårbetets ljung» under ljuflig vår och sommar, hararnes och rådjurens i fridlysta och i upprörda tider och flyttfåglarnes från den dag, då klockljungens skära kalkar börja brynas af augustiso-

len, till den ruskiga novemberdag, då det sista förbrända bladet faller från porsbusken. Den tiden är ljungen ett äfventyrs-land.

I oktober och de första dagarne af november draga örnarne öfver ljungen. Gud allena vet hvarifrån de komma, från hvilka obevandrade berg och ödeskogar. Men någonstädes långt borta i nordost månde de hafva sina hem, ty därifrån blåsa vindarne, med hvilka de komma till ljungen.

När de komma glidande under senhöstens blåblå himmel och blifva varse vildmarken, så sakta de farten och sänka sig långsamt mot jorden.

Inunder dem är det brunviolett af ljungens vissna blommor och disigt grönt af tallskogen, det är rödt och gult som eldflammor mellan skogspartierna af por-