Ord och Bild: 1897

TRE DIKTER.

Af LOTTEN VON KRÆ MER.

SÄG, HAR DU MÄRKT?. . .

C? äg, har du märkt, vid öppna fönsterkarmar, ^ när utanför en yster barnflock larmar och lärkan spelar sina visor gladt, hur dock din själ, fast höljd i sorgens natt, mot blåa rymder sträcker sina armar från dyster graf, som gömt din lyckas skatt?

Säg, har du märkt, när du en vän begråter, hvars like lifvet aldrig ger dig åter, hur midt i mörkret likt en gryning röjs, en solig strand ur töckenhafvet höjs, när ädel plikt du aldrig jordas låter, och viljans stål af ödets slag ej böjs?

Säg, har du märkt, när den, som bland de kära dig kärast var, gått bort, hur dock helt nära han står dig än, hur klart du ser hans bild, om tanken, att en liten tid blott skild från dig han är, får frukt i kärlek bära

och ej en dag i håglös sorg blir spilld?

--*—

FURAN.

^rted hvar storm du kämpat ut en brottning,

tappra fura, på din klippas mur, där du fick ditt rum vid ödets lottning, högt i nordens härdande natur.

Ej en fotsbredd mark, mig tycks, du äger, knappt en näfve mull från mager hed, men du sträfvar djärft mot ljusets läger — samma kamp hvart ädelt hjärta stred.

Tappra fura, du ditt värf skall fylla: högre, högre lyfter sig din stam. Veka vidjor gro i lucker mylla, genom sten din rot skall tränga fram.

Snart går Maj att nya kransar vira, och en krans din hjässa äfven får. Snart, när våren sin triumf skall fira, äfven du i vårlig fägring står.

Under stormen, under regnets floder skall du skjuta nya, gröna skott. Högre kraf är högre krafters moder, högre mål ger mod i högre mått.

Så ditt fasta hopp skall icke gäckas, must och märg dig himlen själf skall ge, molnets famn skall huldt emot dig sträckas, sol och stjärnor vänligt mot dig le.

Du skall hinna till en höjd, en ära, som ej dalens gunstling hinner till, vankelmodet skall af dig sig lära:

växa kan en hvar, som växa vill.

-*-

ETT SPARFBO.

C'tt litet sparfbo en afton jag såg ^ på flodbrynet vaggas mot hafvet, det höll ej stånd emot vind och våg, blef snart i svallet begrafvet.

Därinne, jag tänkte, visst bodde en gång en liten kvittrande skara, som växte upp under lek och sång och utan all aning om fara.

Men så kom höken — med snabba slag han slet litet bo från dess fäste, och härjadt och tomt där låg en dag i djupet små sparfvarnas näste . . .

Det hem, som sången inom mig byggt, kanhända skall dela dess öde? I morgonstunden så gladt, så tryggt, men ack — innan aftonen öde!