Ord och Bild: 1897

IO

DAGBOKEN.

handla gamla bekanta typer: den försmådde friaren, som reser till Amerika, men hemkommen med fickorna fulla af dollars får sin flicka; den gamle militären, som varit med vid Leipzig, röker långpipa, svär och spelar huldrik försyn, den elake rättaren — — ja, de finnas här allesammans. Egendomligt är emellertid, att författaren, som i de flesta af berättelserna låter förstå, att han själf vuxit upp bland de typer han skildrar, försmått hvarje tillstymmelse till lokalfärg; som berättelserna nu föreligga, kunde det å titelbladet lika gärna stått berättelser från t. ex. Värmland eller Västmanland, och dock äger ju Dalarne bland alla våra provinser det säregnaste kynnet. Tilltalande är emellertid den kärlek, hvarmed författaren behandlar sitt folk, och i ett afseende äga hans berättelser ett stort behag framför t. ex. Frödings och Bondessons allmogeskildringar —- de äro icke skrifna på dialekt.

Utstyrseln är, som vanligt hos böcker med äppelstämpeln, gedigen. Säkert hade dock varit klokare att göra boken betydligt billigare, ty just den publik, som »Kärnfolk» skulle kunna intressera, hindras afgjordt på grund af priset att tillägna sig detta arbete.

B. M.

Pierre Loti: Ramuntcho■ Öfversättning. Aktiebolaget Hiertas bokförlag, Stockholm.

Pierre Loti har förstått att bereda sig ett alldeles särskildt rum i den nutida franska litteraturen. Han är nämligen en anomali i det galliska lynnet. Med hela den franska anden har han ingenting annat gemensamt än skepticismen. Han är en svårmodig drömmare bland ett folk af muntra bespottare, han är, åtminstone litterärt, ointresserad af det, som eljes utgör så godt som hela den franska romanlitteraturens enda innehåll, enda stoffreservoar, Paris; han är en outtröttlig globetrotter bland ett folk, som eljes sällan trifs annat än hemma hos sig själfva på den kära boulevarden, och för hela hans diktning kan man icke finna något bättre kännetecknande ord än det, som just på franska icke kan öfversättas, ordet stämning. Men om alltså hela företeelsen Pierre Loti i den franska romanlitteraturen är en enda stor öfverraskning, så är till gengäld hvarje ny bok af

denne författare raka motsatsen. Han älskar de primitiva stadierna, den oberörda naturen och de racer, som i det stora hela ha förblifvit flockar af lekande barn. Men naturbarnen äro sig i det väsendtliga tämligen lika öfver allt — därför äro också Lotis böcker hvarandra så lika som syskon.

Japan var Lotis första kärlek. Men Japan är sig icke längre likt; den moderna kulturstat och militärstat efter tyskt mönster, hvartill detta orientens nättaste lilla dockskåp under senare år har utvecklat sig, kan icke gärna vara efter hans sinne. Han har sedan dess vändt sig åt andra håll, han har ströfvat världen rundt, och från alla dess hörn har han fört med sig intryck och af dem skapat vackra böcker. Och nu senast har han gjort en upptäckt inom Frankrikes ,egna gränser, nere i Pyreneerna: Baskernas land och folk, som genom århundraden lyckats bevara sin säreget ålderdomliga och barnsliga prägel. Han skildrar i »Ramuntcho» med varm och poetisk färg deras lif och seder, och skildringens medelpunkt är den unge Ramuntcho själf, sonen af en fattig baskisk kvinna och en parisisk boulevardier. I berättelsen om hans kärlek till den unga Gracieuse, hans barndoms lekkamrat, har Loti förstått att lägga in allt det rörande, behag, som alltid har utmärkt hans skildringar af primitiva människors kärleksförhållanden. Man har ofta kallat Loti sentimental, och han är det, om nian så vill, men hans sentimentalitet blir aldrig banal.

»Islandsfiskare» är måhända af Lotis tidigare produktion den bok, om hvilken »Ramuntcho» mest erinrar; det är en likartad kärlekshistoria med en snarlik upplösning. Ett fullt så starkt och storstiladt konstverk som »Islandsfiskare» har den dock icke blifvit. Lotis diktning har i det hela taget icke stora förutsättningar för att alltid kunna hälla sig lika högt uppe i vårt intresse; hans utveckling var egentligen afslutad nära nog i samma ögonblick som den begyntes. Hans uppfattning af lifvet, hans särskilda blick på världens gång var färdig redan innan han började skrifva, och den har icke förändrats sedan dess. Hans diktning var en tidigt mogen frukt, som just därigenom löper fara att bli tidigt öfvermogen. . Hj. S.