Ord och Bild: 1897

DAGBOKEN.

61

MUSIK.

HÖGTIDSTAL, HÅLLNA I MUSIKALISKA AKADEMIEN AF OSCAR FREDRIK.

DET har ett eget intresse att, med minnet ännu friskt af den vältalighet, hvarmed konung Oscar senast vid skilda tillfällen denna sommar tjusat icke blott Sveriges och Norges folk utan äfven sydliga folkslags söner, öppna den lilla elegant utstyrda volym, som innesluter de tal, med hvilka dåvarande hertigen af Östergötland, den vittre Oscar Fredrik , för vid pass trettio år sedan celebrerade högtidsdagarne inom den akademi, som då stod under hans presidium. Man skall, om man tar sig tid att genomläsa dem, i dem finna samma poetiskt sirade språk kring en kärna af ädel metall, som ju också utgör det kännetecknande för konung Oscars vältalighet. Blott är väl nu kraften och konkretionen, den genomgående klangen af stål än mer utpräglad.

Hvad som kanske är det mest genomgående draget i dessa tal, af hvilka hvart och ett afhandlar ett mer allmänt, på sidan om akademiens verksamhet liggande ämne, är deras svenskhet. Redan i det första högtidstalet möter oss följande verkligt klassiska skildring af våra folkvisors art: »Den nordiska folkmusiken intager bland öfriga länders och nationaliteters ett framstående rum. Hon utmärker sig genom omväxlande rytm, stor harmonirikedom och framför allt genom den renhet och sanning, hvarmed hennes melodier afspegla vår allvarliga natur och vårt egendomliga folklynne. Söderns yppiga slätter, dess folkrika städer och bygder vore ingen för henne passande ljudbotten, intet fält, der hon kunde rätt utveckla sig. Våra folkvisor äro enkla genljud från de djupa skogarne, de höga fjällen, de mångvikade insjöarna, de strida, brusande forsarna. De tyckas riktigt hemma i de kalla, långa vinterkvällarne kring furuvedens sprakande brasa på spiselhällen, de tyckas älska att låta sig höras långt från människoboningar i nordens bleka och ljumma sommarnätter. Någon solglöd röja de icke men så mycket mera varm innerlighet och okonstlad känsla».

Man ser, att den furstlige talaren här tänkt på våra vemodiga visor och mindre på våra karakteristiska polskor och andra dan-

ser, men hur sannt skildrar han dem ej, och hur vältaligt! »På nationel grundval bör den svenska tonkonsten byggas», fortsätter talaren och tillägger: »Om denna Akademi hyllade andra läror, skulle hon förneka sig själf och icke kunna kallas svensk.» Akademien skulle helt visst än i dag hafva godt af att behjärta dessa kärnfulla och manliga ord. Hör vidare i talet vid Akademiens sekular-fest följande hänförda beskrifning: »Vårt Sverige är en härlig ljudbotten för tondikt och sång! Själfva naturen inbjuder därtill. Hafven I ej hört dubbelhafvens vågor slå emot skären, det är musik i dem! Det är musik i älfvarnas brusande forsar, när de ur våra djupa skogars famn längtande ila ner emot fjärran kust! Det är musik äfven i den lätta aftonfläkt, som smyger mellan den täcka insjöns uddar och vikar och susar bland safven vid de leende stränderna; det är musik ändtligen i ekens krona, när den framhviskar sin ljusa midsommarnattsdröm! Och folket, som bor i detta land, det har af ålder ägt ett hjärta öppet för tonkonst. Det folkets sånger hafva tagit intryck af nordens natur.» Som man fmner, är det den svenska strängen som alltjämt vibrerar kraftigast på den furstlige skalden-talarens lyra.

Dessa tal afhandla för öfrigt skilda ämnen, af hvilka några allt fortfarande äro aktuela. Så gör det ett egendomligt intryck att fmna Oscar Fredrik redan för 30 år sedan-ifra för införandet af en mer rytmisk koralsång och det med den kraft och skärpa, som framgår af följande citat: »Det är ju klart, att, då långsamheten får taga öfverhand, blifver intrycket söfvande, kanske till och med pinsamt, och svårligen förmår mängden sålunda sjunga flere verser i en psalm utan minskad andakt», — en reform som det än i dag icke lyckats konung Oscar att till fullo genomföra. 1 ett annat tal redogöres för Helmholtz, epokgörande »Lehre von den Tonempfindungen.» 1 åter ett annat bryter den furstlige talaren — själf sångare — en lans för respekterandet af språkets lagar äfven i sången. Kan det med kännedom om den seghet, hvarmed gammal slentrian alltid förstått att hålla sig kvar, öfverraska, att det språkförvrängande sångsätt, mot hvilket Oscar Fredrik för 30 år sedan kände sig manad att uppträda, än-