Sida 422

38o

G. RENHOLM.

art sÀreget intressanta och bÄda erbjudande just en sÄdan interiör, till hvilken man gÀrna Äterkommer; teaterutstÀllniligen Àr den ena, skogsutstÀllningen den andra. Den förra Àr ett konstens panteon, hvars tusen samlade minnen gripa den intresserade ÄskÄdaren och i hans tankar framkalla otaliga bilder frÄn en förgÄngen tid. Allt har hÀr sitt sÀrskilda intima intresse, och dess anordning, om Àn aldrig sÄ konstnÀrligt lyckad, blir en bisak. Hit gÄr man för att lÀra, för att erinra sig det sköna man hört och sett framstÀlldt pÄ skÄdebanan, ej för att fröjda sina ögon Ät ett nÀrvarande skönt.

Men under det höga furutaket i skogens hus hvilar man ut efter det tröttande vandrandet; man kÀnner sig nÀstan sÄsom i naturens högtidliga lugn och lÄter blicken hvila pÄ den tufviga mossan och pÄ det tysta solbelysta landskapet dÀrbortom. Hit kommer man Äter och Äter tillbaka, ty huru Àn konstens alla mÀsterverk och det mÀnskliga snillets alla underbara uppfinningar kunna gripa vÄra sinnen och fylla vÄra tankar, nog lockas vi ÀndÄ till slut tillbaka till naturens stora hÀrlighet, Àfven om den sÄsom hÀr Àr instÀngd mellan fyra vÀggar.

KRISTINA NILSSON.

AF G. RENHOLM. Med 4 bilder.

KRISTINA NILSSON — för oss, hennes landsmĂ€n, likasom inom konstens stora vĂ€rld, förblifver grefvinnan de Casa-Miranda alltid Kristina Nilsson, pĂ„ samma sĂ€tt som hennes frejdade Ă„rsbarn och rival i berömmelse Ă€r och skall förblifva kĂ€nd under namnet Adelina Patti med förgĂ€tande af bĂ„de markisinnetitel och annat — Kristina Nilsson har i Ă„r Ă„ter besökt sitt gamla fĂ€dernesland och fĂ€dernehem, hyllad nu sĂ„som alltid och öfverallt, bokstafligen sagdt i slott och koja, med beundran och hĂ€ngifvenhet. Ett Lyckans skötebarn som fĂ„, har hon sett sjĂ€lfva tiden, som annars skonar intet, endast med lĂ€tt hand beröra hennes drag och, lĂ„ngt ifrĂ„n att breda glömskans slöja öfver hennes forna triumfer, tvĂ€rtom sammangjuta dessa med hennes personlighet till en bild, mĂ„hĂ€nda mera idealisk Ă€n verkligheten.

Ett Lyckans skötebarn ... ja vĂ€l. Men mĂ„ste man ej misstĂ€nka, att gudinnan, den gĂ„ngen hon nu gjorde sitt val af gunstling, mĂ„tte ha jĂ€mkat pĂ„ bindeln och sett efter att ej, sĂ„som ofta annars Ă€r fallet, detta val skulle falla pĂ„ ett ovĂ€rdigt föremĂ„l? Guldet, som hon strödde, Lyckan — eller silfret Ă€r det kanske rĂ€ttare att sĂ€ga, nĂ€r

frĂ„gan Ă€r om en sĂ„ngerska — förenade sig med stĂ„let, som fanns i vilja och karakter, och det blef en metall bĂ„de mera hĂ„rd och mera tĂ€njbar Ă€n nĂ„gon annan legering, men icke spröd och icke mjuk.

Kristina Nilssons barndomshistoria Ă€r sĂ„ ofta skrifven och sĂ„ allmĂ€nt kĂ€nd, att det Ă€r öfverflödigt Ă„terkomma dĂ€rtill. Och det romantiska i det öde, som upprullat sig mellan den fjortonĂ„riga barfotingens upptrĂ€dande pĂ„ Ljungby marknad och grefvinnans umgĂ€nge sĂ„som jĂ€mlike med vĂ€rldens högste, Ă€r ocksĂ„ egnadt att slĂ„ an pĂ„ det sinne för sagopoesi, hvilket ligger sĂ„som en bottensats under hvardagsprosan i det svenska lynnet. DĂ€raf har utbildat sig legenden om »den svenska bondflickan», hvilken alltjĂ€mt, okonstlad, blyg och doftande af landtlig oskuldsrenhet, skulle fort-lefva i den vĂ€rldsberömda sĂ„ngerskan. — Sanningen Ă€r, att den svenska bondflickan gick alldeles ur tiden, innan Ă€nnu sĂ„ngerskans rykte hunnit taga fart. Historien om larven och fjĂ€riln. Och vĂ€l var det, ty det naiva har ingen kurs pĂ„ vĂ€rldsmarknaden. Det Ă€r skillnad pĂ„ den och Ljungby.

Den roll, hvari Kristina Nilsson första gÄngen lÀt höra och se sig pÄ en seen i

Skannad sida 422