Ord och Bild: 1897

77

1895! • ■ ■ I Köpenhamn finns ett kontor, där man far sådana där upplysningar», tillade jag för att gifva nödigt eftertryck åt mitt uttalande.

Då fröken stod och stirrade i marken utan att svara, tog jag ånyo till orda, ty jag ville segra.

»Var icke fröken Cathinka v. Haven på sin tid lärarinna på Billesholm vid Slagelse?» frågade jag inkvisitoriskt.

»Jo, jo», stammade den gamla damen, »å Herre Gud, var det inte det jag tänkte!»

»Hvad tänkte ni?»

»Ack min Gud, hvem kunde tro. detta, hvem kunde tro det!»

»Där ser ni!» sade jag triumferande. »Och på Billesholm var det som er syster ...»

Fröken mumlade halfhögt något, som jag icke kunde höra.

»Hvad säger ni?» frågade jag.

»Vi ha bägge varit lärarinnor på Billesholm», kom det stilla, »både min syster och jag.»

»Hvad, har ni varit det också?» frågade jag, anande oråd.

»Ja, först var jag där ett års tid, men så blef jag sjuk, och då öfvertog min syster platsen.»

»Ja visst!» nickade jag ifrigt, »och så var det hon fick . . . och så var det jag blef. . .»

»Nej», sade den gamla damen med nedslagna ögon och skälfvande röst, »nej. min syster Cathinka ligger ren och obe-fiäckad i sin graf, det vet jag, det kan jag vittna inför Gud, så sant som hon nu ser ned till mig. från sin ljusa himmel! De upplysningar. . . de upplysningar man gifvit er, de gälla icke henne... de ... de ... de gälla en annan. . . . Man måste hafva förväxlat namnen. ... O min Gud, o Gud, o Gud. . . det var ju jag, som råkade illa ut, det var ju jag Id bröt det plötsligt fram, och hon sjönk förkrossad ned pä den lilla gröna soffan, slog händerna för ansiktet och snyftade. »Och så togo de ju barnet ifrån mig», fortfor hon, »och sedan berättade de, att det dött. . . . Ack Herre, Herre Gud, att straffet skulle komma efter så många års förlopp!... Jag hade ju nästan alldeles glömt bort det! ...»

Ett ögonblick stod jag fullkomligt handfallen och stirrade vildt på den stackars gamla fröken.

Men därpå tog jag henne beslutsamt i mina armar och erkände henne som min moder.

Och under leende och tårar och blyga smekningar pä mina kinder försäkrade hon mig, att hon var så glad, så glad öfver att hafva återfunnit mig!

RESEMINNEN FRÅN KRETA.

Af SAM WIDE. Med 4 bilder.

O

\ R j895 ' slutet af januari företog / V jag från Atén en resa till Kreta. J~ Jag ville taga närmare kännedom om denna märkliga ö och önskade särskildt studera dess minnesmärken från

den klassiska forntiden. En resa till Kreta anses till och med bland de resvane arkeologerna i Atén såsom någonting ovanligt, och under de senare åren har man vid anordnandet af en sådan resa måst