Sida 46
32
PER HALLSTRĂM.
i, kÀnde ett slags bittert nöje att iakttaga hennes hÀpna förtjusning dÀrvid.
»Nu skÄla vi med hvarann, vi tvÄ, Henriette!»
Och de skÄlade. All hennes rÀdsla var bortblÄst med ens, det var bara litet förlÀgenhet kvar och ovisshet, hvad det ÀndÄ skulle bli af det hela.
Han drog af sin röck och tog pÄ arbetsjackan, han kÀnde vinet rinna som en vÄg af vÀrme genom sitt inre. Efter alla tysta men vÄldsamma tankar förnam han det som en lÀttnad att tala med nÄgon och höra orden strömma fram.
»Jag Ă€r glad att se dig», sade han, »jag har gĂ„tt ute i mörkret. LĂ„t oss vara en smula muntra! Jag hĂ„ller litet af dig, jag ocksĂ„, trots allt, ty jag förstĂ„r dig, och det Ă€r nĂ€stan allt hvad jag duger till. Man gĂ„r och tror, att man skall duga till nĂ„got annat, man kĂ€mpar med sig sjĂ€lf och allt, det blir föga resultat af det annat Ă€n försutten tid. Du Ă€r vacker, och det begriper jag, du Ă€r olycklig och det begriper jag ocksĂ„. Hon dĂ€r» â han nickade mot taflan â »passar inte för oss. Du Ă€r nog vackrare.»
Flickans ögon strÄlade af tillfredsstÀl-
lelse men hyste Ànnu en smula oro; hans ord voro sÄ underliga, men hon förstod, att det skulle bli gladt ÀndÄ en stund, och var icke sÄ nogrÀknad. Utanför dörren hördes ett buller af den druckne, som vÀnde sig.
Hans sÄg Äterigen pÄ sin tafla, skrattade och satte sig ned framför den.
»Henriette,» sade han, »medan vi sitta hÀr och prata, kan du lÄta mig fÄ rita af dig. Ansiktet pÄ taflan dÀr Àr inte rÀtt, jag vill ha ditt i stÀllet. Nu lÄter du mig rita det pÄ papper, bara för att jag skall fÄ kÀnna det bÀttre, bara en stund nu innan du gÄr, en annan dag kommer du in och sitter för mÄlningen.»
Flickan var gÀrna med pÄ det, skrattade sÄ att tÀnderna lyste, spetsiga och glesa; endast blicken ville inte bli .helt glad, ty den tog intryck af hans, som var allvarlig och obegriplig.
Och efter hennes ansikte med ögonens oroliga blick, halft bönfallande och kvidande, halft frÀck, i sÀllsam motsats mot munnens leende hvila, tecknade Hans sin studie för sin nya framstÀllning af konsten.
SS.
KĂRLEK.
Jag trodde kÀrlek var en trolldomssaft, som gjorde evigt hvad som födts för tiden,
ett magiskt dop, som skÀnkte hjÀltekraft, att kÀmpen uppsteg, osÄrbar i striden.
Jag trodde, att hvar kÀrleks riddersman i sorglös hand höll segerns fana sluten, att smÀrtans skarpa spjut ej honom hann,
men föll frÄn flÀckfri sköld med spetsen bruten.
Men jag har skÄdat drömmens morgondag,
sin bittra kunskapsdryck mig lifvet rÀckte,
och nu jag vet, att kÀrleken gör svag
och prisger kÀmpen, sen hans sköld den brÀckte.
Den som har stÀngt sin hÄg för hennes röst
gÄr lugn till striden, klÀdd i hÀrdadt pansar,
