Ord och Bild: 1897

IO

dagboken.

overkligt. Dess personer äro lefvande människor, men som lefva nästan uteslutande sitt inre lif, deras yttre förhållanden, namn, ålder, nationalitet och tidskarakter bekymra oss föga. Dessa roller återgifvas således helt säkert lyckligare, ju mer de spelas på temperament utan ett reflekterande sönderdelande af karakteren. Men sådana temperament, som här kräfvas, hafva nordiska konstnärer sällan. Fru Hovings eget konstnärliga temperament är ej Marianne; det blir därför något för mycket reflekteradt, för mycket gjordt öfver hennes framställning, som dock ses med stort nöje, ty det är skarpt och rätt reflekteradt, väl och vackert gjordt.

Det har många gånger framhållits, att Coelio och Octave äro att anse som en dubbeldelning af Mussets egen personlighet: Octave är solskens-Musset och Coelio är månskens-Musset. Herr Personnes Octave har allt det ljus och all den brio, som bör ligga öfver figuren, men han saknar nu en gång för alla den värme, som ock är afsedd, i synnerhet märkes detta, när, som här, värmen ingalunda är passionens. Sorgen vid Coelios bår bör få mycket varmare och känsligare uttryck, och äfven långt dess förinnan måste man ana, att den rent romantiska, halft svärmiska vänskapen för Coelio är Octaves enda driffjäder och vännens lycka hans enda mål,

när han närmar sig Marianna. Herr Skån-bergs figur är för robust, hans stämma för mäktig för Coelios opraktiska, ungdomliga svärmeri. Deras lynnens skärande kontrast och deras hjärtans innerliga harmoni komma nu ej fram så skarpt och så varmt som de kunna t. ex. i det utomordentligt fina replikskiftet: »Skall jag tala uppriktigt med dig, skall du då ej skratta åt mig? — Låt mig skratta åt dig, och tala uppriktigt!» Coelios roll hade måhända på det hela taget lämpat sig bättre för herr Palmes temperament, och detta temperament har i sig så mycket ungdomligt svärmeri och fraiche oskuld, att man utan tvifvel glömt bort om apparitionen ej varit fullt så ung som herr Skån-bergs blonde yngling.

Må ingen på grund af ofvanstående små observationer tro, att dessa roller gåfvos misslyckadt. 1 bägge framställningarna spårades de begåfvade konstnärernas allvarliga och lyckade sträfvan. Särskildt hade herr Person-nes Octave mycken verve och brio. Men just när det gäller roller af detta slag, har kritiken rätt att nagelfara ej blott det faktiskt gjorda arbetet utan ock de à priori gifna möjligheterna, dock alltid med ett villigt erkännande af att ingen scenisk konstnär kan

— när det gäller att spela på temperament

— helt omskapa sitt eget. E. G.

MUSIK.

K. OPERAN.

1896. Dec. 12. Kronjuvelerna.

» v 26. Värmländingarna.

> » » Per Svinaherde.

» » 27. Hans och Greta. (Pajazzo.)

1897. Jan. 10. (Hans och Greta.) På Sicilien.

KONSERTER.

1896. Dec. 3. Fru Nansens konsert. » » 7. Myrberg-konsert.

> »8. Musikföreningens första konsert

(Bachs h-moll-mässa). » »17. Första symfonikonserten.

AF de många konserter, som ägt rum under det flydda årets sista månader, äro de, som gifvits af våra bägge stora musik-

sällskap, utan all jämförelse mest anmärkningsvärda. Musikföreningens konsert var till och med ett helt événement, i det att Bachs gigantiska h-moll-mässa då för första gången utfördes i vårt land. Vi fingo därvid göra bekantskap med ett af den musikaliska konstens förnämsta verk, lika fulländadt i yttre hänseende, som enkelt och rörande eller, när så kräfves, sublimt och skakande i uttrycket. Bach har här byggt sig ett härligt tempel, upptimradt med djärf mästarhand och siradt med alla den mest förfinade konsts mångfaldiga sirater men på samma gång fylldt af denna det ofattbaras mystik, af denna brinnande tro och andakt, som gifver till och med barockens snirklade språk lif och själ. Vi stanna med undran inför detta imponerande minnesmärke af forna tiders mäktiga konst, men vår undran