Sida 349

en moder.

3oi

tveksamt och mörkt pÄ henne, ty hans tankar hade hela dagen gÄtt i motsatt riktning till hennes och slutat i bara Äskmoln och dimmor.

PÄ bordet stodo lÀckerheter och en flaska vin.

— Hvad i all — — mumlade han.

Min flickas skĂ„l — min nya flickas! ropade hon och föll honom om halsen i nervös grĂ„t.

Han var icke sĂ€ker pĂ„ henne — han höll henne pĂ„ armslĂ€ngd frĂ„n sig och sade:

— Är du inte ledsen mera?

— Nej — jag Ă€r glad — hon blinkade genom tĂ„rarna.

— Men hur skall det gĂ„?

— Det skall gĂ„ bra.

Han kÀnde sig som en syndare, dÀr han med vargaptit Ät af sina favoritrÀtter och drack sitt Kalifornia-sherry.

— Gud gifve jag kunde fördubbla mig, suckade han sentimentalt.

Hon skrattade.

—‱ Hör Arne — jag Ă€mnar gĂ„ till

fru Smith och bedja henne skaffa uppsatsen in nĂ„gonstĂ€des — —

— Du?! Nu?!

— Jag Ă€mnar gĂ„ pĂ„ som en galning, skrifva, lĂ€sa — lefva med — kanske bli förelĂ€sare — —

— Lönar det sig? Du fĂ„r ju afbryta snart — —

— Ja jag tror det lönar sig — det Ă€r en dag efter i morgon — efter tio Ă„r —

— Men, sade han medlidsamt tvekande — du Ă€r inte lĂ€ngre ung dĂ„, och det gör allt hĂ€r i landet, dĂ€r man tror sĂ„ blindt pĂ„ ungdomen och dess gĂ€rning . . .

Hon satt med armbÄgarne pÀ bordet och hufvudet stödt mot de knÀppta hÀnderna, stirrande med ett hemlighetsfullt leende ut i mörkret, som genomskars af ljusflugornas eldstrimmor.

— Kanske Ă€r jag yngre om tjugo Ă„r Ă€n jag Ă€r nu, sade hon lĂ„ngsamt.

Han förstod henne naturligtvis ej, men han gladdes Ät hennes ljusa stÀmning.

RYSKA STROFER.

NI OCH DU. Efter Pusjkin.

Det tomma »ni» mot hjÀrtligt »du» hon lofvade mig att fÄ byta. Jag lycklige, jag kan ej nu ur hennes trollkrets lös mig bryta.

Jag följer drömtyst hennes stig, hon strÄlar ljuft i vÄrlig dager . . . Jag sÀger: »ack, hvad ni Àr fager», men tÀnker: »hvad jag Àlskar dig!»

JAG MINNS--

Efter Alexej Tolstoj.

Det skymmer. Dagens ljus dör bort omÀrkligt

— stilla,

och öfver kvÀllslugn sjö drar dimman, mjuk

och mild,

och för mitt öga stĂ„r — en kand, en Ă€lskad villa— i kvĂ€llens tysta stund din ljufva, sorgsna bild.

Just sÄ jag sÄg dig le, min kÀra, flydda flicka,

just sÄ ditt Iena hÄr flöt öfver axeln rund--

och dina stora ögon öppet mot mig blicka och sörja Ät min sorg i kvÀllens tysta stund.

Hakon Wigert-Lundström.

Skannad sida 349