Sida 567
VAR DET RĂTT? â VAR DET ORĂTT?
Af RALPH IRON.
(olive schreiner). Ăfversatt för »Ord och bild» af A. v. Z.
N kvinna saft vid sitt skrifbord i
âi hörnet af ett rum; bakom henne
_V flammade en brasa muntert.
En tjÀnsteflicka kom in och rÀckte henne ett kort.
»SÀg, att jag Àr sysselsatt och ej kan taga emot nÄgon nu. Jag mÄste ha den hÀr artikeln fÀrdig till klockan tvÄ.»
TjÀnsteflickan kom tillbaka. Den besökande sade, att hon ej skulle uppehÄlla henne mer Àn ett par ögonblick; hon mÄste nödvÀndigt fÄ trÀffa henne.
Kvinnan reste sig frÄn sin plats vid skrif bordet. »SÀg Ät pojken, som vÀntar pÄ manuskript, att det dröjer en stund. Bed damen stiga in.»
En ung kvinna i sidenklÀdning och med en fotsid kappa kom in i rummet. Hon var lÄng och smÀrt med blondt hÄr.
»Jag visste, att ni skulle lÄta mig fÄ trÀffa er. Jag mÄste tala med er.»
Kvinnan sköt fram en stol till brasan Ät sin gÀst. »FÄr jag lossa pÄ er kappa? -- det Àr varmt hÀr inne.»
»Jag har lÀngtat sÄ efter att fÄ trÀffa er och tala med er. Ni Àr den enda mÀnniska i vÀrlden, som kan hjÀlpa mig! Jag vet, att ni Àr sÄ högsint och Àdelmodig och god mot andra kvinnor!»
Hon satte sig ner. Hennes stora blÄ ögon voro fulla af tÄrar; hon började frÄnvarande att draga af sig sina smÄ handskar.
»Ni kĂ€nner herr â» (hon nĂ€mnde namnet pĂ„ en författare): »Jag vet, att ni ofta trĂ€ffar samman med honom under ert arbete. Jag vill be er göra nĂ„got för mig!»
Kvinnan, som stod pÄ mattan framför kakelugnen, sÄg ner pÄ henne.
»Jag skulle inte kunna berĂ€tta det för min far eller min mor eller för nĂ„gon annan; men jag kan berĂ€tta det för er, fastĂ€n jag kĂ€nner er sĂ„ litet. â Förra sommaren kom han och hĂ€lsade pĂ„ oss och stannade en mĂ„nad. Jag var mycket tillsammans med honom, Jag vet inte, om han tyckte om mig; jag vet, att han tyckte om att höra mig sjunga, och vi brukade rida tillsammans â jag tyckte mer om honom Ă€n om nĂ„gon man, jag nĂ„gonsin har sett. O, det Ă€r inte sant, det vet ni, att en kvinna endast kan hĂ„lla af en man, dĂ„ han hĂ„ller af henne; och kanske trodde jag, att han höll af mig en smula. Sedan vi kommit tillbaka till staden, ha vi bjudit honom till oss, men han har aldrig kommit. Kanske folk har sagt honom nĂ„gonting om
