Sida 704
IO
DAGBOKEN.
Sin styrka Àger den emellertid i sin karrikatyr öfver Schweiz som turistland. Hvar och en, som sjÀlf nÄgongÄng dÀrnere under en vandring kommit till en enslig och vild katarakt och öfver densamma funnit en chokladannons i guld, skall sÀkert lifligt sentera Daudets skildring öfver detta de schene rariteternas land, dÀr sjÀlfva den'vilda gemsen lÀskar sig med glödgadt vin ur vÀrdshusets kök.
B. M.
Ernest Daudet: Dou Rafael. Skildring frÄn Spanien Är 1807. F. & G. Beijers Bokförlagsaktiebolag.
Denna bok Àr trehundraÄttio (380) sidor dryg; lÀgger man hÀrtill, att hjÀlten Àr af det slagets romanhjÀltar, som frÄn hÀsten kasta en börs till den fattiga kvinnan, och att hjÀltinnan, nÀr hon Àter, endast »bryter en kycklingvinge», torde bokens ekvation vara uppstÀlld. Kvoten blir knappast en positiv kvantitet. Boken rekommenderas emellertid Ät den lÀsarinna, som tarfvar lektyr de kvÀllar hon fÄr sitta uppe i vÀntan pÄ det klockslag, dÄ det kan vara tid att afhÀmta hennes nÄd frÄn balen.
Papperet Àr lÀckert. B. M.
TEATER.
STOCKHOLMS TEATRAR.
K. Dramatiska teatern.
Okt. 5. Evig kÀrlek. SkÄdespel i 3 akter af Hermann Faber. Fri öfversÀttning.
Vasateatern.
Aug. 31. De smÄ landstrykar ne. FolkskÄdespel i 5 akter (indelade i 8 tablÄer) af Pierre Decourcelie. Fri öfversÀttning frÄn franskan.
Södra teatern.
Okt. 9. Hummern. Komedi i 1 akt af Edmond Gondinet.
De smÄ lammen. Operett i 2 akter af Armand Liorat. Musiken af Louis Varney. Fri öfversÀttning.
Stockholms teatrar hafva i Ă„r haft kortare sommarferier Ă€n nĂ„gonsin. Den, tack vare utstĂ€llningen, lifliga tillströmningen af resande var orsak nog att sent stĂ€nga och tidigt öppna portarne, och det lĂ„g i de vĂ€ntade besökens*natur, att för dem behöfde inga nyheter anlitas, gent emot dem var det alla skĂ€l att antaga, att gamla trumfkort skulle hĂ„lla fĂ€rgen. Och som skickliga spelare hafva vĂ„ra direktioner trumfat pĂ„ med »M:me Sans-GĂ©ne», »Ăra», »Agapetus» (som numera »Herr Dardanell och hans Ă€fventyr pĂ„ landet» kallas) »Fernands giftermĂ„l» »Spökhoteilet», »Generaldirektören», »Sköna Helena», »Boc-caccio» och »Konstens fackla» sĂ„ lĂ€nge, att det nu, i slutet af oktober, finnes endast en egent-
lig premiÚre att anteckna för hvar och en af vÄra scener.
Kungl, dramatiska teatern gaf visserligen omedelbart efter de officiela jubileifesternas slut en s. k. festförestĂ€llning, som hade den sedvanliga karakteren af plockprogram, hvarvid ett par nya bitar voro inplockade â men detta program hade jag icke tillfĂ€lle att se. Teaterns första egentliga nyhet för sĂ€songen var dock Hermann Fabers treaktsskĂ„despel »Evig kĂ€rlek». Det var lĂ€nge sedan en premiĂšre Ă„ denna seen i sĂ„ mĂ„nga afseenden föreföll mig lyckad. Stycket har mycket af intresse, det spelades vĂ€l, fru Hartmann hade en uppgift af verkligt innehĂ„ll och vĂ€rde, Aug. Lindbergs konstnĂ€rliga entusiasm hade tydligen under inöfningen smittat Ă€fven de mot sĂ„dan smitta mest och omsorgsfullast vaccinerade, sĂ„ att inöfningen varit bĂ„de grundlig och konstnĂ€rlig, och resultatet var, att stycket gafs med fart och glöd, med biroller och staffagefigurer i rĂ€tt plan och tonart, hvarigenom det hela gjorde all den verkan det kunde och ville.
Stycket handlar om en konflikt, som utan tvifvel Àr en af lifvets vanligaste. Det handlar om de lÄnga, hemliga förlofningarnas förbannelse. Den unge fÀstmannen Àr ej efter sju Är densamme som den som gaf sitt löfte, en ny, mÀktig kÀrlek har gripit honom, dÀrför att den förra varit för litet verklighet för den utveckling han under tiden undergÄtt, han vill ej begÄ lÄgheten att bryta sitt ord, och han kan ej begÄ det brottet att med en annan kÀrlek i sitt hjÀrta gifta sig med en kvinna,
