Sida 678
IO
DAGBOKEN.
tiden icke har resonnans för Ă€ktenskaplig lycka. Fordom, sĂ„ Ă€r bokens tankegĂ„ng, kĂ€mpade man för att vinna den kvinna man Ă€lskade; hade man en gĂ„ng vunnit henne, sĂ„ Ă€gde man henne och var lycklig. Nu mĂ„ste mannen kĂ€mpa en hĂ„rdare och tröttsammare strid för att behĂ„lla den hustru han vunnit, och den striden bestjĂ€l honom pĂ„ all ro, all hemglĂ€dje, all lycka. Det Ă€r nĂ„got i detta, Ă€fven frĂ„nsedt att poetens tro pĂ„ det förflutnas förtrĂ€fflighet motsĂ€ges af historien. Men det förflutna stĂ„r ocksĂ„ hĂ€r mera i sagans ljusdunkel Ă€n i historiens dager Diktaren har kĂ€nnt behof af en fast punkt till stöd, af ett mĂ„tt med hvilket han kunde mĂ€ta det som han har funnit vara lĂ„gt och ringa; sĂ„ har han tagit den gamla tiden och diktat om dess sjĂ€l till det ideal han behöfde â det Ă€r icke dĂ€rför sagdt att han bör anklagas för att ha trott pĂ„ procedurens oanfĂ€kt-lighet.
En sÀregen och sjÀlfull dikt har hans bok i alla hÀndelser blifvit. Författaren har funnit en form, som Àr helt och hÄllet ny och helt och hÄllet hans egen utan att pÄ minsta sÀtt göra intryck af ett formelt experiment; en form som han med mÀsterskap har tvingat att sluta sig kring det innehÄll, som Àr kÀrnan, en drÀkt som faller enkelt och med förfinadt behag och i hvilken intet veck gör intryck af att vara drapereradt för sin egen skull.
NĂ„gra alldeles förtjusande smĂ„ sĂ„nger Ă€ro ocksĂ„ inlagda â skada blott att de blifvit
sÄ svagt Ätergifna i den svenska öfversÀttningen.
Edv. Alkman har i sina »Engelska noveller» gjort ett förtrĂ€ffligt ehuiu kanske vĂ€l knapphĂ€ndigt urval af modern engelsk novellistisk. Framför allt Ă€r Robert Louis Stevenson en bekantskap, som synes förtjĂ€na att odlas nĂ€rmare â jag tror icke, att nĂ„got af honom förut Ă€r öfversatt till svenska. Den novell, »Markheim», med hvilken han hĂ€r Ă€r representerad, röjer visserligen bĂ„de i valet af Ă€mne och i dess behandling en pĂ„verkan frĂ„n Dostojevski, som Ă€r sĂ„ i ögonen fallande, att det nĂ€stan Ă€r en trivialitet att pĂ„peka den; men den innehĂ„ller pĂ„ samma gĂ„ng ett sĂ„ djupt och skarpt grepp pĂ„ sitt motiv, att man nödgas erinra sig den som nĂ„got alldeles för sig. Kiplings djungelsaga »Hur fasan kom» Ă€r en hĂ€rlig dikt i denne författares allra bĂ€sta stil. »Det första hemmet» af Walter Pater Ă€r ett med stor och egendomlig konst ciseleradt litet mĂ€sterverk. Det har mĂ„nga skickligt gömda skatter af skönhet och djup, om hvilka man lĂ€tt gĂ„r miste genom att lĂ€sa novellen i samma tempo som man lĂ€st de föregĂ„ende â den mĂ„ste nĂ€mligen lĂ€sas just med den till det yttersta spĂ€nda koncentration, med hvilken den Ă€r skrifven. Ett för oss nytt namn Ă€r slutligen Richard le Gallienne, hvars »mĂ€nniskor och citationstecken», halft en novell, halft ett kĂ„seri, fĂ€ngslar genom ett originelt uppslag och ett roande bizarreri. Hj. S.
KONST.
SVENSK ARKITEKTURHISOTRIA.
Gustaf Upmark: die architektur der
renaissance in schweden.
I. II. Berlin, Schuster & Bufleb, 1897.
I dessa dagar, dÄ det utan större öfverdrift kan sÀgas, att hela Europas blickar varit fÀstade pÄ vÄrt land och folk, Àr det en glÀdje att kunna signalera begynnelsen af ett nyutkommande praktverk, hvilket, som vi hoppas, skall göra ett internationelt publikum bekant med vÄr svenska byggnadskonsts hittills största och mest glÀnsande period, renÀs-
sansarkitekturen. Ur rent svensk synpunkt Ă€r det visserligen att beklaga, att detta verk ej utkommer pĂ„ svenskt förlag och svenskt sprĂ„k â sĂ€rskildt torde Ă„tskilliga af i texten förekommande citat mista icke sĂ„ litet af sin gammalsvenska must, dĂ„ de öfversĂ€ttas pĂ„ modern tyska â men. denna lilla olĂ€genhet uppvĂ€ges af den stora fördelen, att arbetet nu blir tillgĂ€ngligt för alla fackkretsar i utlandet. Dessutom hade vĂ€l en sĂ„ dyrbart anlagd publikation nĂ€ppeligen kunnat finna tillrĂ€cklig afsĂ€ttning ensamt i Sverige och de lĂ€nder, dĂ€r man förstĂ„r svenskt sprĂ„k.
Detta verks upphofsman och textförfattare
