Ord och Bild: 1897

SYSTRAR.

Af JANE GERNANDT-CLAINE. Till %*.

DET finns ett gammalt franskt ordspråk, som ni utan tvifvel känner till, mademoiselle, och som säger: 'Le coeur n'a point de rides'. Slår det er icke, hur sannt det är och hur väl det passar in på mig? Ju äldre vi bli, ju mindre vänta vi oss af verkligheten, och hvad hindrar oss då att behålla våra bländverk?

Vi talade senast — ty man kan tala med er — om de illusioner, som öfver-lefva åren, och ni sporde med ett leende, hvars lilla elakhet väl icke var ämnad att helt och hållet undgå mig, hur jag tänker mig min utvalda . . .

Ingenting är lättare än att besvara denna fråga:

Som ett kosmos, en värld. Hon skall veta och förstå all längtan. Allt lidandes och all lyckas möjlighet skall bo i henne, Och jag skall höra hennes väsen som en musik emellan mig och lifvet.

Detta hvad mitt ideal beträffar, men jag tillbakavisar med bestämdhet edert påstående, att jag skulle vara orättvis mot kvinnan öfver hufvud taget och särskildt mot fransyskan. Hvad kunde jag väl ha emot henne? Hon är allt — eller nästan allt — dufvohamn och tigerhjärta, smidig som en orm och listigare än alla djur på jorden, full af eld och

försåtlighet, kvitter och vindilar, pärl-skum och spe. Hon är omtänksam och beräknande och kan plötsligt ösa med fulla händer och råga minuten som vore den ett lif. Hon skulle vara i stånd att bringa en ärkeängel på fall och hålla efter Belzebub för att försöka sig på det motsatta. Hon är trogen till döden eller trolös af nyck, och hennes obeständighet är godhjärtad eller grym med samma lätthet. Hon är spröd och stark, svag och hjältemodig, förbarmande och elak — det kvickast elaka som finns till. Häxa och barmhärtig syster, sundt förnuft och tillbedjansvärd dårskap — allt eller nästan allt. Sök blott icke den blåa blomman! De veta intet om drömmen. De ha inga diktande själar.

»Och de diktande själarne», hör jag er invända, »hvar finner man dem?»

Jag svarar: Gå öfver Rhen, gå till Goethes landsmaninnor. Eller snarare: Gå till norden. Där växa underliga sena blomster, svala näckrosor, som andas dröm.

Ack — ert leende . . . Jag ser er icke, men när man språkar med er, gäller det att taga sig till vara, och nu sitter ni där och undrar, hvarför jag icke sökt upp någon af dem.

Det vill jag sägaer: Jag söker aldrig. Det borde heta: »Söken och I skolen