Sida 412
HISTORIETTER.
Af HJALMAR SĂDERBERG.
3-
registratorn.
SA, Àr han död. Ja, herregud, vi mÄste ju alla den vÀgen gÄ.
Han var en stilla och fredlig man. Han skötte sitt och lÀmnade andra i fred och lÄnade aldrig pengar; det behöfde han heller icke, ty han hade rÀntor.
Men han hade en liten skruf lös.
Jag minns honom sÄvÀl frÄn familjebjudningarna i mina uppvÀxtÄr. Han var registrator i ett Àmbetsverk. Han var vÀl dÄ nÀrmare femtio Är, en liten fin och allvarlig man; man kunde icke se nÄgot allvarligare. Han brukade trippa af och an i herrarnes rum med ena handen innanför rockslaget och den andra pÄ ryggen och med en inÄtvÀnd min af sjuklig humorist; i sjÀlfva verket var han ocksÄ en obotlig hypokonder. DÄ och dÄ kastade han in ett ord i samtalet, vare sig det rörde politik, befordringar eller historier. Han var alltid pÄ höjd med hvad som sades, oaktadt han tycktes gÄ för sig sjÀlf i sina egna tankar; men han drack nÀstan ingenting, icke heller rökte han.
Men det kunde ocksÄ hÀnda nÄgon enstaka gÄng, att han var vid ett annat slags lynne.
Han ville dÄ vara rolighetsminister.
Vi barn hade en gÄng pÄ en julbjudning roat oss tappert i vÄrt sÀrskilda rum, dÀr vi fingo leka lekar och föra vÀsen sÄ mycket vi ville. Registratorn, som den kvÀllen mer Àn vanligt beklagade sig öfver sin envisa hufvudvÀrk, hade tagit sin tillflykt frÄn herrarnes rum in till oss; dÀr satt han tyst och stilla i en vrÄ med hufvudet i handen och be-
traktade oss och vĂ„ra lekar. Han liknade dĂ„ en sjuklig och gammalklok liten gosse med grĂ„sprĂ€ngdt hĂ€r och skĂ€gg â han bar skĂ€gg Ă la Napoleon III â som icke fann sig riktigt hemmastadd hvarken bland barnen eller bland de vuxna. DĂ„ vi slutligen blefvo utkallade till supĂ©n, fingo vi det infallet att tĂ„ga ut i gĂ„smarsch. I en lĂ„ng rad kommo vi alltsĂ„ utmarscherande i matsalen, röda och varma; jag gick i tĂ«ten, emedan jag var lĂ€ngst. DĂ„ vi kommo ut, möttes vi af en ohĂ€jdad munterhet. Jag vĂ€nde mig om, emedan jag misstĂ€nkte att vĂ„r gĂ„smarsch icke gĂ€rna i och för sig kunde göra en sĂ„ stormande lycka. Jag glömmer aldrig hvad jag dĂ„ sĂ„g. Efter oss kom som en afslutning pĂ„ gĂ„smarschen den lille registratorn hoppande krĂ„ka. Ja, han hoppade verkligen krĂ„ka mycket bra; glasögonen guppade upp och ned pĂ„ hans stora böjda nĂ€sa, som var alldeles för stor för en sĂ„ liten man. Vid första anblicken ryste jag till; jag förstod icke hur nĂ„gon kunde skratta, och det oaktadt skrattade jag sjĂ€lf med. DĂ„ registratorn sĂ„g, hvilken lycka hans infall gjorde â hans hustru sĂ€rskildt skrattade sĂ„ att magen hoppade â fortsatte han Ă€nnu en stund att hoppa krĂ„ka; han hoppade krĂ„ka tvĂ„ hvarf kring salsbordet alldeles ensam.
Mina ögon sökte ofrivilligt hans son, en halfvuxen femton Ärs gosse liksom jag. Han hade gÄtt och stÀllt sig i ett hörn, lÀngst inne i skuggan.
DÄ registratorn slutat att hoppa krÄka, började han ett samtal med min far om sin morbror justitierÄdet, om hvilken tidningarna hade meddelat ett rykte att han skulle komma att inkallas i konseljen.
