Ord och Bild: 1897

IO DAGBOKEN.

Böljor svalla; sjöar bryta;

kyla ej min stängda barm. Den vulkan jag bär inom mig gör ej svala vågen varm.

Vattnets tunga slickar stenen,

tär väl in sin bild därå. Elden, som härinne rasar, gräfver djupare ändå!

Därför — upp, du tröga klippblock!

Jag vill spränga dina band, vräka skärfvorna i djupet, sätta luft och sky i brand.

Vällust utan gräns att spåra

heta lågans återsken skälfva ner i rörda vågor, dallra genom rymden len!

Fröjd, när under hennes kyssar

dim bon blossa upp i ljus! Hvad gör då, att eldens egen bärare förgår i grus?

Sluten kan ej fröjd han bringa, sorg ej, se'n han krossad är, och hans kalla haf i yrsel stormar löst mot nästa skär.

Robinson.

UR BOKMARKNADEN.

Man kan icke förebrå författaren till »Dess höga Plaisir» att i någon nämnvärd grad ha skattat åt begäret att romantisera den lilla hofhistoria, som han gjort till ämne för sin bok. Kanske snarare motsatsen. Änne Sophie Reventlov, först sin konungs gemål till vänster under titeln furstinna af Slesvig, sedan drottning af Danmark och Norge, synes af allt att döma hafva varit en Evadotter af denna i sig själf tämligen odeciderade typ, som det borde ha varit lätt för författaren att gifva en individuel karakter efter sin egen smak, utan att därför träda den historiska sanningen eller sannolikheten för nära. Strax i början märker man väl en ansats i den riktningen, men man märker också där, hur nära författaren ett ögonblick har varit att låta sin hjältinna flyta öfver i Marie Grubbes typ; kanhända har han också själf haft en känsla af denna fara och därför i bokens senare hälft med flit behandlat henne mera kargt. Hvad hennes kunglige älskare beträffar, står han i Birger Mörners bok nästan i en torrare dager än i historien. Fredrik IV, Karl XII:s samtida och motståndare, räknas för att hafva varit en af de bästa Oldenburgarne på Dan-

marks tron. Det vill visserligen i och för sig icke säga så synnerligen mycket, och han var också mycket långt ifrån att vara någon betydlig regent; men hans gestalt i historien ger likväl intrycket af en vida kraftigare och blodfullare människa än den operettkung, som i »Dess höga Plaisir» trippar omkring med peruk i stället för hufvud och ordenskraschan på hjärtats plats. Det ligger väl från författarens sida en afsikt äfven i detta: han har velat låta det individuela i sin bok träda i bakgrunden, för att i stället låta tidsfärgen framträda så mycket skarpare, och däri har han i det hela taget lyckats mycket godt. Det är en fängslande och pittoresk serie af tidsbilder han här rullar upp. Sommardagarne på Clausholm, maskeraden på Koldinghus, vinterns fester i Köpenhamn, allt detta skildras i den rätta stämningen med en lätt och artistiskt säker hand, utan att man någonsin märker för mycket af den forskaremöda, som bör ligga dold under sådana skildringar. Det är dessa egenskaper som göra »Dess höga Plaisir», väl icke till ett diktverk af rang — det gör den icke heller anspråk på att vara — men till en välskrifven och roande bok

och en bok af god smak.

* *

Den diktsamling »I dagens stunder», hvarmed hr Fredrik Vetterlund nyligen har debuterat, gör ett föga sofradt men därför icke osympatiskt intryck. Man kan ur den leta fram åtskilliga dikter, sprungna ur ett älskvärdt och själfullt lyriskt temperament af det äkta svenska lungsiktiga slaget, ett temperament utan stark originalitet och med ringa intellektuel räckvidd men med en viss skär ungdomlighet, som fängslar och afväpnar. Så finner man där också en del poem, och de äro tyvärr rätt många, om hvilka det är föga annat att säga, än att de äro ord, ord, ord; och någon gång glömmer förf. till den grad allt hvad själfkritik heter, a't han förirrar sig in på området för det rent pekorala — se exempelvis dessa strofer om en gammal dorr, bakom hvilken står ett älskande par:

Gamla dorr, som grå och knarrig g]ort din tjänst i tid som rann, hvad det nu skall kosta på dig, att du icke skvallra kanl

Gamla dörr, du nu får höra huru käckt man smugglar bref, och hur rent osägbart kiligt tant på gatan lurad blef.