Ord och Bild: 1897

IO

DAGBOKEN.

SVENSK PRESS-HISTORIK.

Rernhard Lundstedt. Sveriges periodiska litteratur, II, Stockholm 1813 —1894. Sthlm 1896. Otto Sylwan. Svenska pressens historia till statshvälfningen, ljj 2. Lund 1896.

Som ett memento för alla vänner af vårt lands personal-, kultur- och litteraturhistoria påpeka vi tillvaron af tvenne nyutkomna gedigna verk.

Den på publicistklubbens uppdrag af d:r Bernhard Lundstedt utarbetade bibliografien öfver Sveriges press från dess begynnelse till våra dagar har nu hunnit till sin andra del, hvilken omfattar Stockholms-pressen under perioden 1S13—-1894. Denna resonnerande statistik öfver våra tidningar och tidskrifter har endast möjliggjorts genom många års ihärdiga och mödosamma forskningar, vid hvilka förf. emellertid haft lyckan att främst i staben af frivilliga medarbetare räkna de båda säkra veteranerna K. F. Werner och Birger Schöldström. Uppgifternas stora rikedom och den omsorgsfullhet, hvarmed de insamlats från östan och västan, förläna arbetet en epokgörande betydelse. Hvar och en, som söker en uppgift om Sveriges tidningar och tidningsmän, vare sig professionela eller amatörer, skall med trygghet kunna vända sig till denna bibliografi och finna hvad han söker. De nu färdiga tvenne första delarne ha redaktör Frithiof Hellbergs mecenatskap att tacka för att de kunnat komma öfver manuskriptstadiet. För utgifvandet af tredje och sista delen, behandlande landsortspressens historia 1813 — 1 894, har publicistklubben begärt statsunderstöd, och man får hoppas att detta beviljas, så att ett viktigt standardverk inom kort vinner sin slutliga fullbordan.

Icke endast en pressbibliografi utan äfven vår första på samma gång fullt vetenskapliga och i allmänhet populärt hållna svenska presshistoria har det förflutna året bringat. Det är docenten Otto Sylwans Svenska pressens historia till statshvälfningen 1772. Det är ett verk hvilande på den moderna litteraturforskningens solida bas. Ett omfattande och hängifvet studium af utlandets och Sveriges tidningsväsende i dess uppkomst och utveckling borgar för framställningens pålitlighet. Författarens här och där framskymtande humoristiska sinnelag lyckas ur de icke sällan i dubbel mening snustorra gamla tidningsbladen leta fram ett njutbart stoff. En och annan gång lider framställningen af någon tyngd, beroende på den

hopning af materialet, som en samvetsgrann vetenskapsman har så svårt att undvika, men i allmänhet läser man boken icke blott med verklig behållning utan äfven med nöje, utmärkt som den är af en ledig och klar stil, som utan krumbukter säger hvad som skall sägas. Efter en i raska och stora drag hållen öfversikt af pressens uppkomst ute i Europa öfvergår författaren till den svenska pressen, som tager sin början 1645 mec' det officiela organet Ordinari Posttifdender. Under 1600-talet utvecklas den svenska pressen ytterst obetydligt och har en på det hela taget ganska ointressant prägel af torr och opersonlig objektivitet. Under frihetstiden blir det ett annat lif i våra pressförhållanden, och flera utmärkte journalister sätta personlighetens uppfriskande stämpel på tidningarna. Nu först differentierar sig pressen i bestämda grupper: nyhetstidningar, moraliska eller sedolärande tidskrifter, litterära tidskrifter och politiska organ. Till de mest fängslande partierna i boken räkna vi framför allt den förträffliga och liffulla karakteristiken af Dalin (som jämföres med August Blanche), vidare teckningen af »de lärda mödors patriark» C. C. Gjörwell och hans många oförtrutna litterära tidskriftsföretag samt skildringen af den hetsige och skämtsamme Göteborgslektorn Joh. Rosén och hans kamp med kollegan Gothenius, hvilken man, för att begagna ett Frödingskt uttryck, kunde kalla en »klumpkloss». De båda mustiga partiskribenterna, mössorna J■ G. Rothman och D. Hel-singius äro också roande företeelser i all sin simpelhet. Det ur rent litteraturhistorisk synpunkt intressantaste kapitlet handlar om tidens i det stora hela ännu så borneradt »klassiska», estetiska och kritiska åsigter. Att många ur kulturhistorisk synpunkt synnerligen målande drag förekomma i en pressens historia, är själfklart. Förf. har också vetat att synnerligen väl välja dem. Vi påpeka de många vittnesbörd, som pressen ännu långt in på 1700-talet lämnar om kvarlefvande vidskepelse, äfven hos upplysningstidens bildade människor, t. ex. den notis om en af en jutländsk fiskare fångad sirén, »animal fort remarquable», hälften människa, hälften fisk, hvilken 1 749 stod att läsa i Peter Mommas och hans »upplysta» hustrus Gazette. Bland andra roande tidsmålningar märkes en liten, ytterst typisk rococo-miniatyr från 1753, skildringen af den herdefest, hvarmed magistrar och elever i Kristianstads trivialskola firade kungens namnsdag.

J. K—e.