Sida 721
DAGBOKEN.
85
MUSIK.
K. OPERAN.
Okt. 19. Faust. (Margarethaâfru Arnoldson.)
2 1. Trollflöjten.
» 27. Romeo och Julia. (Juliaâfru Arnoldson.)
Nov. 3. Figaros bröllop.
8. Orfevs. PĂ„ Sicilien.
10. Syrsan vid hÀrden.
KONSERTER.
Okt. 16. Första symfonikonserten.
18 Aulinska kvartettens första soaré.
Nov. 2. Fru Dagmar Möllers danska romansafton.
» 4 o. 7. Musikföreningens konserter (Repris af Paulus.)
13. Andra symfonikonserten.
15. Hr Friedenthals pianoafton.
16. Fru Bendixsons soaré.
» 20. Orgelnisten ElfÄkers konsert.
21. Bellmanskörens konsert.
KonsertsĂ€songen tog denna höst sin början med en mycket uppmĂ€rksammad och talrikt besökt synfonikonsert, hvilkens mest uppseendevĂ€ckande nyhet emellertid icke fanns att söka bland de utförda kompositionerna utan i stĂ€llet presenterade sig lifslef-vande i form af en debuterande kapellmĂ€stare, hr Wilhelm Stenhammar. För att vara debutant lyckades hr Stenhammar utmĂ€rkt, det mĂ„ste medgifvas; det var nĂ€stan endast i ackompagnementet till en för öfrigt tĂ€mligen banal och trĂ„kig aria af Saint-SaĂ«ns, rĂ€tt monotont sjungen af fröken K. Olson, som han visade sig vĂ€l styf i armen, under det att han för öfrigt redde sig förtrĂ€ffligt. Och mer Ă€n sĂ„, Ă„tminstone ett nummer Ă„ programmet, Wagners klangfagra och poetiska Siegfried-idyll, har kanske aldrig förr hos oss fĂ„tt en sĂ„ vacker och fint musikalisk tolkning som nu, och Ă€fven det stolta och rika MĂ€-stersĂ„ngar-förspelet klingade i det hela prĂ€ktigt. Det har nu af sĂ„ mĂ„nga uttalats lĂ€ngtan att Ă„ter i Stockholm fĂ„ höra detta verk i dess helhet, att det kan tyckas banalt att instĂ€mma i en sĂ„ endrĂ€ktig kör, men icke förty kan jag ej afhĂ„lla mig hĂ€rifrĂ„n. Och jag gör det nu med segervisshet, ty »MĂ€stersĂ„ngarne» ha triumferat i Paris, och dĂ„ hĂ„lla de nog snart Ă„ter intĂ„g i Stockholm. Ăfven för »Valkyrian» gick ju vĂ€gen till Stockholm öfver Paris ââą i förbigĂ„ende anmĂ€rkt borde Operan lĂ„ta sig angelĂ€get vara att bibehĂ„lla detta verk Ă„ spellistan: BrĂŒnnhilde skulle nog fru Ăstberg kunna sjunga eller, om det Ă€r
för anstrĂ€ngande för henne, fröken Hulting, som just har en röst, som lĂ€mpar sig för dylika partier. â Det Ă€r Wagner som man nu med rĂ€tta fordrar att fĂ„ höra Ă„ vĂ„r Opera, hvilken helt enkelt Ă€r förpliktigad att icke undanhĂ„lla publiken de utan jĂ€mförelse förnĂ€msta dramatiska konstverk, som pĂ„ de sista So Ă„ren frambragts, nĂ„got som icke kan upp repas för ofta, i synnerhet som vederbörande tyckas ha dĂ„lig hörsel.
Men jag Ă„tervĂ€nder till symfonikonserten, som afslutades vĂ€rdigt med Mozarts soliga Jupitersymfoni, hvilken utfördes ganska pietet-fullt, om ocksĂ„ första satsen â förmodligen pĂ„ grund af för hastigt tempo â spelades nĂ„got stötigt. PĂ„ en kompositionsnyhet bjöd denna konsert, hr Stenhammars konsertouvertyr »Excelsior», ett talangfullt arbete, men icke lika omedelbart vinnande som flera andra af den begĂ„fvade komponistens verk. Förmodligen komma de af hr Stenhammar framdeles dirigerade konserterna att bli rikare pĂ„ nyheter, det Ă€r Ă„tminstone framför allt i den förhoppningen som man vill helsa den unge dirigenten vĂ€lkommen, ty, det kan icke nekas, vĂ„ra symfonikonserter ha icke följt med sin tid, det finns en hel ny orkesterlitteratur som hĂ€r Ă€r okĂ€nd, och det Ă€r hĂ€rpĂ„ som man mĂ„ste rĂ„da bot.
UngefĂ€r en mĂ„nad hĂ€refter' följde sĂ€songens andra symfonikonsert den första i spĂ„ren â operadirektionen börjar verkligen att utveckla en rent af oroande lifaktighet. För att icke frĂ„ngĂ„ gamla goda traditioner hade man emellertid uppsatt idel kĂ€nda verk Ă„ programmet; den enda nyheten var hr Bror Beckmans musikaliskt haltfulla och mycket talangfullt instrumenterade »FlodsĂ„nger» för orkester och baryton â jag nĂ€mner orkestern frĂ€mst, emedan den uppbĂ€r sĂ„ godt som hela kompositionen och sĂ„ngstĂ€mman knappast spelar större roll Ă€n hvilket instrument som helst. Hvad under dĂ„, att hr Forsell, som liksom de flesta smĂ„ och stora operasĂ„ngare har svĂ„rt att underordna sig, icke kunde göra sig gĂ€llande i denna komposition? Ăfriga solister Ă„ denna konsert voro fru Anna Lang, som ganska talangfullt men utan tillrĂ€ckligt tĂ€ndande föredrag och utan erforderlig virtuos glans spelade Mendelssohns violinkonsert och en romans af Bruch, samt fru Caroline Ăstberg, som med sin sĂ€rskildt i mezzavoce silfverklara stĂ€mma
