Ord och Bild: 1897

3 Årg. 1897. Bilaga till ORD OCH BILD. N:r 10, okt.

LITTERATUR.

UR BOKMARKNADEN.

Niels Möller: Röster. Digte. Kbhvn. Det Nordiske Forlag. Ernst Bojesen, 1897.

Niels Möllers Röster komma från en isolerad själ, som med bitter stolthet njuter sin andes arbete och sin egen viljas tysta verk.

Hans verser äro som den ensamt lysande sten de gamle guldsmederna gifvit namnet solitär. Den, som tycker om utstofferande stora smycken, som falla i ögonen, förstår ej den blygsamma smak, som tillfredsställes genom en enda fin och strålande diamant. Ty den bisarra infattningen af en handfull rosenstenar har lättare att slå an och värderas än de snillrikt kalkylerade facetternas lagbundna lek på ytan af en Kohinor.

Trots ett slags idiosynkrasi mot regelbundet itererade rytmer och rim och mot den fjortonradiga matrisens stereotypa göt, trots ett sannerligen okyskt begär att vilja se filosofien i prosans nakenhet och versens slöja hölja känslofulla drömmar, trots en lättväckt melankoli vid att se de unge bruka former, som redan tjänat de gamle, trots alla dessa hinder tränga Röster in i mitt hufvud och i mitt blod, stilla väckande. Ty jag känner, att deras upphofsman tillhör de frigjorda då-rarnes elit, trånande efter skönhet, dyrkande i sin ensamhet tankar och stämningar utan trivialt bekymmer för deras verkan på andras själar. Han ropar ej utan talar.

Framför någon af hans dikter är Ka-lypsos ö uttrycket för Niels Möllers kritiska och bittra filosofi. Den döda stenen och lifvets myllrande mångfald lara, att människosnillet ej är världens lag. Allt hvad vi sett och se bär för honom öppet vittnesbörd om att jordens gamle skapare famlat som en klumpig fuskare; ofullburna tanketillsprång löpa ut i slött vansin-

ne, kraften förmår knappt bära så långt, att spår af klokhet kunna märkas. Mannens framsynta tanke skådar vidt omkring och löper lätt mot sitt mål, men världens herres brast på halfva vägen. Där hans styfva fingrar rest ett fjäll, brytes, glömmes och förvirras den klara form han anat. Som gräs mot granar står hans konst och klokskap mot vår, som mörker står mot ljus och skrän mot sång. Framför oss har han blott ett företräde, sin styrka. Han bygger illa, men till bot på sitt bristande snille har han driften och kraften att slå i kras. Därför strömma mot oss kval från honom, därför harmas de, som vänta från ofvan skydd för tankens helgedom, andens kämpars ätt.

Betrakta därpå detta lilla fruktansvärda konstverk, som bär den ironiska titeln Verdens Konge.

Jeg så' dit billed dækt af guld og glitter;

men under kronens stene lyste frem et hvidt

udtæret åsyn, harmfuldt og forlidt.

Det var dig selv: dit purpur var kun prål og flitter,

som det, du bar, den time spottens spir blev dit.

0 hån, att de på herskerstol har sat dig,

du slagne, at hvis mund på galgen bittert for, da mörkets vished tvang dit håb til jord, det ene sikre sidste ord:

min gud, min gud, hvorfor har du forladt mig!

När jag läser dessa verser, stiger för min syn fram en korsfästelse af den gamle Mattias Grünewald: han, den fromme, är i sin framställning lika grymt gripande, som den moderne diktaren i sina ord.

Vid Studentersamfundets Drachmann-fest

1 oktober 1896 väckte Niels Möllers stora kväde utomordentligt bifall för sina lands-och tidsförstående tankar och för den hyllande kritik det ger af den jubilerande skalden. Den som följt Holger Drachmanns ut-