Sida 206
GUSTAF FRĂDING.
till Europa, och med afgjord framgÄng ha engelsmÀnnen konkurrerat med kineserna genom att anlÀgga teplantager i de engelsk-indiska kolonierna. Genom den transsibiriska jÀrnvÀgen kommer det kinesiska teet fortare och bekvÀmare till Europa och skall otvifvelaktigt föranleda vÀsentliga förÀndringar i temarknaden. LikasÄ kommer det kinesiska sidenet att öfver den transsibiriska jÀrnvÀgen bytas ut mot det europeiska bomullstyget, och de ryska fabrikerna komma att ofantligt mycket lÀttare kunna konkurrera med de fabriker i andra lÀnder, som exportera varor till Ostasien. Utom den förkortning i vÄglÀngden, som jÀrnvÀgen medför, mÄ
man tĂ€nka pĂ„ den betydliga tidsvinsten. Nu tager en fĂ€rd till Kina 5 Ă 6 veckor â i framtiden skola expresstĂ„gen ila pĂ„ 14 dagar frĂ„n Shanghai till centrum af Europa.
Ryssland kommer otvifvelaktigt att genom denna jÀrnvÀg göra en ekonomisk, kommersiel och politisk succés. Hvilka följder denna kan ha pÄ skilda omrÄden utom dem, som hÀr ofvan antydts, kan man nu icke sÀga, men visst Àr, att den dag, dÄ det europeiska expresstÄget löper in i hjÀrtat af Orientens kultur, stÄ vi inför ett nytt, betydelsefullt blad i historien.
FREDREK PĂ RANSĂTT.
(F. A. Dahlgren.) Af GUSTAF FRĂDING.
o
» /\ bremsen han for te Permess en gang», den lustiga visan om bromsens hemfĂ€rd till Tösse frĂ„n marknaden i Karlstad var sĂ€kert en af de första lĂ„tar, som ljödo i mina öron, sjungna i begynnelsen af 60-talet af mina första kvinnliga vĂ„rderskor â Kajsa, min amma, Lotta, vĂ„r barnpiga, eller nĂ„gon annan bygdens dotter frĂ„n Alsterstrakten. Den var redan dĂ„ lika klassisk och hemmastadd pĂ„ vĂ€rmlandsjĂ€ntornas lĂ€ppar som »Gullman i föle» (Gullmanig fĂ„le) och »Alonzo den tappre sĂ„ kallades han».
Vid den tiden kÀnde jag ingenting om F. A. Dahlgren, hans visor kommo visst till mig lika folkursprungligt och namnlöst som nÄgon vaggviselÄt, och hvad jag dÄ begrep af dem var vÀl nÀrmast den dansglada trallen. NÀr jag sedan, litet Àldre blifven, Äterfann dem i tryck, uppfattade jag dem hufvudsakligast med den vÀrmlÀndske herregÄrdspojkens vÀlbehag öfver
den breda hÀrmningen af det bondska. Herrskapen pÄ bruken och prÀstgÄrdarne i VÀrmland talade sjÀlfva och tala vÀl Àn ett sprÄk, som tar sig ytterst landtfolkligt ut för stockholmare och stockholmares vederlikar, men icke desto mindre hade dessa »fare- Ä göre- Ä snÀlle-du»-talande familjer sin outslitliga glÀdje af sina underhafvan-des och sjÀlfÀgande grannars sprÄksÀtt, som dock icke var sÄ olikt deras eget. F. A. Dahlgren var sjÀlf af brukspatronsslÀkt, och det kan icke nekas, att mycket af hans dikt har nÄgot af detta den vÀrmlÀndske herremannens litet nedlÄtande göra-narr af det bondska. Ibland har driften gÄtt litet vÀl lÄngt för att kunna gÀlla som en sann framstÀllning af det vÀrmlÀndska folkets lif och vÀsen. Man förnimmer icke sÄ sÀllan i visorna och Àfven i skÄdespelet »VÀrmlÀndingarne» herrskapets raljerande uppfattning af folklifvet, omsatt i omedvetet sjÀlfironiskt bondetal, snarare Àn folkets
