Ord och Bild: 1897

NÅGOT OM VÅRA FÖRNAMN.

Af ADOLF NOREEN.

DET berättas om »de lärda mödors patriark» Karl Kristofer Gjörwell, att han, som i följd af sin oäkta börd icke egentligen ägde något släktnamn, i sin ungdom vändt sig till den lärde historikern Sven Lagerbring med anhållan om ett godt råd vid det viktiga valet af tillnamn. Lagerbring skall då undvikande hafva svarat: »Gör väl hvad du gör, så får du nog ett godt namn», och den något mystiskt anlagde Karl Kristofer fann i detta svar en tydlig fingervisning till att välja namnet Gjörwell. Att den outtröttligt flitige och varmhjärtade hedersmannen till fullo infriat det löfte, som kunde anses ligga i det sålunda valda namnet, vet och erkänner eftervärlden, om den också i likhet med den »upplyste» vetenskapsmannen icke kan dela den romantiske ynglingens tro, att namnet därvid spelat någon roll.

Samma höga uppskattande af namnets vikt och betydelse, hvarom denna anekdot ännu i jämförelsevis sen tid bär vittne, träffas sedan urminnes tid här i norden, där »ett godt namn» städse ansetts vara en af människans förnämsta ägodelar. I äldsta tider var det så mycket viktigare att tillse, det barnet fick ett riktigt godt namn, som man på den tiden icke hade mer än ett, motsvarande vårt förnamn. Men att få fatt i ett lämpligt sådant hade sig mången gång icke så alldeles lätt, enär hvarje människa förr i världen ansågs ha en viss speciel rätt till sitt särskilda namn, liksom ju ännu i våra dagar många — ehuru, man kan väl säga beklagligtvis, icke vårt — lands lagstiftning innehålla förbud mot att tillägna sig andras släktnamn. Man kunde alltså fordom icke opåtaldt, såsom nu dagligdags sker, utbyta namnet Pettersson mot Rosenkvist eller Lagerman eller såsom skalden Atterbom gjorde, till dopnamnen Per Daniel lägga det — åtminstone i hans öron — ljufligt klingande Amadeus. Huru gemene man ännu på Holbergs tid uppfattade dylika tilltag lära vi af det bekanta ställe i Erasmus Montanus, där Jeronimus med djup förtrytelse utbrister: »Fy, det er hæsligt! Jeg har kendt månge, der saaledes har forandret deres christne navne, men det har aldrig gaaet dem vel i verden. Jeg kendte en for nogle aar, der var døbt Per og, da han var bleven til noget, lod sig kalde Peter. Men den Peter kom ham dyr nok at staae, thi han brød sitt ben og døde i stor elendighed. Vor Herre taaler ikke saadant».

Namnet måste således i äldsta tider så vidt möjligt vara för personen i fråga egendomligt. Men då man ej alltid eller