Sida 604
TVĂ DIKTER
af J. J. ALBERT EHRENSVĂRD.
FATTIGFOLK.
Se, flÀmtande lyser strimman af höstsolen blek och gul, och fuktig sveper sig dimman kring fattigmans lÄga skjul.
DĂ€r bo vi, som lifvet dömde att pröfva den armes lott, försmĂ„dde, föraktade, glömde bland allt, som Ă€r lĂ„gt och Ă€r smĂ„tt â
en skara ofria trĂ€lar, som Ă€ga ej annat val â pĂ„ gyckel vi kallas för sjĂ€lar och rĂ€knas i tusendetal.
Men sök ej bryta vÄr boja, bygg inga skimrande slott. I fattigmans lÄga koja vi ha det sÄ innerligt godt.
Blir bara ens sinne förslitet af dagarnes jÀmna strÄt, dÄ nöjs man sist med sÄ litet och glÀds som ett barn dÀrÄt.
En brokig fÄllnad, ett stycke brokad, som falnat till lump, ett gammalt förrostadt smycke, bevaradt af nÄgon slump,
en mÄlad glasbit, en pÀrla med glans af en stelnad tÄr kan fröjda oss arla och sÀrla, kan fröjda i dag som i gÄr.
De rika palats mĂ„ bygga, som svindlande famna skyn â vi bo sĂ„ lugna och trygga dĂ€rnere i smutsen och dyn.
Stor sak med armodet fasor och nödens tyngande bann â Vi trifvas med vĂ„ra trasor
sÄ godt en menniska kan.
â
VĂ RKVĂLL.
Nu sveper sig vÄrkvÀllens slöja kring Àngarne mjuk och blek, och fÀngslade ögonen dröja vid slocknande fÀrgers lek.
Och fast ej nÄgot vi sÀga, fast ej en hviskning Àr spord, vi samma tanke dock Àga, som knappt kan fÄngas i oid.
Ju dunklare skymningen fÀller sitt dok öfver skyarnes brand, dess högre vÄr lÀngtan stÀller sin flygt emot drömmarnes land,
mot vÀrldar, dÀr kvÀllsolens strimma försmÀlter med morgonens glöd och aldrig en slocknad timma betecknar en kÀnslas död.
---â
