Ord och Bild: 1897

3 Arg. 1897,

Bilaga till ORD OCH BILD.

N:r 6, Juni.

LITTERATUR.

UR BOKMARKNADEN.

SUNNY FRYKHOLM: Lyckans hägringar. Fantasi och verklighet. Stockholm, Z. Hæggström.

Carl Ewald : Det gamla rummet. Bemyndigad öfversättning frän danskan. Helsingfors, Söderström & C:0.

Engelska noveller i svensk tolkning af Edv. Alkman. Stockholm, Wahlström & Widstrand.

Stora böcker äro en skön sak, om de äro goda. Det är icke djupsinnigt sagdt, jag vet det, men det är sant; och sanningen är sällan djupsinnig. Det ger en känsla af afskildhet och lycka att kunna fördjupa sig i en stor bok, om den är värd att man fördjupar sig i den. Men om den icke är värd att man fördjupar sig i den och om man det oaktadt af ämbetsplikt eller andra (i så fall outgrundliga) orsaker har råkat göra det, och om därtill kommer, att den icke innehåller ett enda mord under mystiska omständigheter, icke ett enda lagbrott, icke ens en strid mot zulu-kaffrer, utan i stället serverar ett evighetsperspektiv af estetiska kannstöperier -— då antecknar man författaren eller författarinnan i sin svarta bok och svär att hämnas vid första tillfälle. Ja sannerligen, om någonting skulle kunna komma mig att längta tillbaka till min barndoms förströelselektyr, till indianböckerna och Jules Verne, så skulle det vara en bok sådan som »Lyckans hägringar». Denna bok är nämligen så djupsinnig, att Ibsen helt säkert skulle känna sig enkel inför den, och så poetisk, att den skulle kunna stämma Goethe prosaiskt. Den handlar om världens fullkomligaste kvinna, fröken Härdis Furu, och hennes åsikter om den värld af ofullkomligheter, som heter Sveriges litteratur och konst- Män nen eftersträfva henne. Hon har en gång varit nära att bli strypt af en man »under

ett utbrott af den vildaste svartsjuka», och med oefterhärmligt behag ger hon korgen åt en skotsk lörd, som lägger sina rikedomar och sin börd för hennes fötter. Hon har läst, alla böcker, sett alla taflor och hort all musik, och hon har tänkt så mycket öfver allt detta, att man knappast skulle tro en sådan tankeverksamhet vara möjlig i vår trötta tid. Hennes andliga vitalitet är så stor, att den nästan verkar oroande. Man kommer att tänka på kyrkofadern Origenes, om hvilken det sades, att ett människolif icke räckte till för den, som ville läsa allt hvad han skrifvit.

Så är i stället »Det gamla rummet» en helt liten bok, en lågmäld och reserverad liten dikt på prosa. Men den har mera att säga på tre sidor än »Lyckans hägringar» på tre hundra.

»Den gamle Stue» kom ut anonymt i Köpenhamn för tre år sedan. Det stod icke ens en pseudonym på titelbladet. Nu är visserligen Köpenhamn en rätt stor stad, men icke så stor, att en författare där kan bevara sin anonymitet, sedan hans bok låtit tala om sig; »Den gamle Stue» lät mycket tala om sig, och det kom snart ut, att författarens namn var Carl Evald. Orsaken hvarför hans bok gjorde uppseende var den, att den på en gång var ett betydligt diktverk och djupt moralisk, två egenskaper, som icke på mången god dag ha råkat stöta tillsammans i en dansk bok.

Det är en bok om två människor, man och hustru, som älska hvarandra och likväl icke kunna vara lyckliga tillsammans. Hvarför? Emedan de äro barn af sin tid — hon åtminstone är det, och han för öfrigt också, ehuru han icke vill vara det — och emedan