Sida 615
VILSE.
Af ERNST DIDRING.
n^en dagslÄnga novembergryningen bör-jade luta mot kvÀll.
Kring Tarraluoppals islagda yta smögo sig fjÀllens skuggor liksom rÀdda för att vÄga sig ut pÄ det snöhöljda flaket, som hvitt som svepning lÄg öfver den frusna sjön. Kring fjÀlltopparne hÀngde Ànnu ett svagt Ätersken af dagsljuset, men bakom allt stod himlen kall och mörk i en ton af mattslipadt grönt glas, och dimman gled ljudlöst nedför branterna som ett stort, grÄtt spöke.
I skydd af lapp vistet vid sjökanten satt vargen och plirade med ögonen. Alltefter dagen skymde, vidgade han sina gula pupiller, och nÀr skuggorna frÄn fjÀllen Àndtligen vÄgade sig ut pÄ isen och togo allt i sin famn af mörker, öppnade han sitt hungriga gap, krafsade pÄ lappvistets stockverk och skÀllde ynkligt genom natten.
Och skallet gick ut i den mörka tystnaden, och den ensamma lÄten svarade i fjÀllen midt öfver sjön och kom tillbaka fördubblad i antal, sÄ den blef till ett lÄngt, hemskt hÄnskratt.
Och nÀr hÄnskrattet dött bort, hördes ur mörkret ett skrapande, varligt som en rÄttas hasande med en pappersbit, och skrapandet vÀxte och blef till ett smÀllande, och genom mörkret kommo fem skidlöpare utför fjÀllet ned mot lappvistet.
En efter en Äkte de i en lÄng rad,, och nÀr den förste af dem böjde af om sista bergsknallen och satte kurs mot det svarta huset vid sjökanten, smet vargen i vÀg bort genom natten som en pil.
Den först anlÀnde skidÄkaren stötte stafven i snön bredvid lappvistet, snörde af sig skidorna och slÀngde sin tunga konte ned framför sig. De följande mÀnnen gjorde likadant, och snart stodo de alla fem omkring vistet med skidstaf-varne nedstuckna i snön.
För tvÄ dagar tillbaka hade fyra af dem kommit till Kvikkjokk, fyra finnar som skulle öfver till Sulitelma, alla med kontar pÄ ryggen och knifvar vid sidan. I Kvikkjokk hade de tagit Per Jakob till vÀgvisare, och nu hade de fem man högt Àndtligen nÄtt Tarraluoppal. Ert
