Ord och Bild: 1897

KÄRLEK.

33

men den som älskar går med blottadt bröst;

var viss — förrn kvällen sina sår han ansar.

Jag ock gick segerglad på okänd stråt, nu sitter jag och blöder invid vägen, ett nödrop blef mitt djärfva rop: framåt! och segerkransen är som förr en sägen.

Förtärd af längtans osläckbara törst jag fjärran ser det mål, så nära hägrat, och jag förstår, att segern vinnes först, sen stoft af släkten öfver mitt sig lägrat.

Dock, ännu har jag blod att ge till pris, och ännu klappar hjärtat i min sida; jag valet ser; af skadan än ej vis jag väljer kärlek, fast jag väljer lida.

Och hellre än att oskadd lifvets höst till möte gå, till döden långsamt kallna, jag själf vill trycka spjuten i mitt bröst, ty vägen går blott framåt öfver fallna.

Tor Hedberg.

CHRISTOPHER JACOB BOSTRÖM.

AF ALLEN VANNÉRUS. Med 3 bilder.

DEN i januari 1797 — den 1 januari 1897; ett århundrade är verkligen förflutet, sedan Boström föddes, den tänkare, hvilkens ande alltjämt sväfvar öfver den svenska filosofien. Och historien har i viss mening redan fällt sin dorn öfver honom. Den är, som sig bör, monumental. »Han är Sveriges störste filosof och en af de störste tänkare, som något land har att uppvisa, förenande med det fulla genomträngandet af filosofiens tradition en sällsynt vetenskaplig själfständighet».*

Ja, låt oss antaga, att Boström verkligen är denne store inom tankens värld! Ty, till hvad skulle det väl gagna att i ett fall, som detta, hålla sträng räfst med historiens apoteosering och beröf-

* Axel Nyblaeus, Den filosofiska forskningen i Sverige, D. 4, s. 1. 'Ord och bild, 6:e årg.

va död man något af hans vunna ära? Det är ju meningen, att äfven de döda skola lefva; må de dä, om möjligt, lefva med det potenserade lif, som har storhetens idealitet öfver sig. Och inom det andligas sfär är den personliga storheten verkligen det största.

Stor i icke ringa grad var nog Boström. Hans storhet var dock icke af det slag, som yttrar sig så att säga centrifugalt. Han grep icke på något osedvanligt sätt in i det yttre, han var ingen titan, hvilken älskade att löpa till storms mot världen och ännu mindre mot Gud. Boström sökte sig i stället inåt och uppåt. Och här ligger hans storhet i den nära nog spontana träffsäkerhet, hvarmed han grep sitt systems arkimediska punkt, i den dristighet, med hvilken han ut från denna skapade sin underbara filosofiska värld samt i den resoluta trygghet, hvar-