Sida 577
OLIVE SCHREINERS DIKTNING.
Af INGEBORG KLEEN.
OLIVE SCHREINER har blifvit kallad den moderna idealismens prÀstinna. Detta uttryck, som i sitt sammanhang anvÀndes för att belysa hennes politiska stÄndpunkt, kan fullt ut lika vÀl tillÀmpas pÄ hennes diktkonst. Ville man pÄ detta omrÄde jÀmföra henne med nÄgon, skulle det kanske nÀrmast kunna ske med vÄr Selma Lagerlöf, i det som utgör hufvud-draget i bÄdas konst: ett Ätergifvande af det finaste, djupaste sjÀlslifvet hos allt hvad de beskrifva, hvari naturens och mÀnniskosinnets alla skiftningar smÀlta samman och
förtona i ljusstarka, luftiga bilder, likt speglande hÀgringar. Kanske Àfven i den yttre formens pÄ en gÄng enkla och litet vÄgade patos, stÀmdt pÄ en strÀng sÄ hög att endast mycket fina fingrar kunna röra vid den. Men lÀngre gÄr knappast likheten. Af den skÀra, oblandade poesi, som kÀnnetecknar vÄr nordiska diktarinnas sÄngmö, barrskogsdoftande och oberörd af tidens strömningar som en saga eller folkvisa, finner man föga i Olive Schreiners diktning. Den liknar en exotisk planta, spirad ur torr, het ökensand, under glödande sol, medan samtidens alla vindar farit fram dÀröfver, och som sedan vecklat ut sin samlade rikedom i nÄgra fÄ blommor af sÀllsam fÀrgprakt.
SjÀlf har hon vuxit upp pÄ en punkt af jorden, som f. n. tilldrar sig samtidens största uppmÀrksamhet, i Södra Afrika och Transvaal; och hela hennes omgifning har samverkat till att utbilda denna starkt idealistiska vÀrldsÄskÄdning, som fordrar en. viss grad af bÄde yttre och inre ökenstillhet för att blifva till ett genomgripande helt. Redan den yttre naturen omkring henne var Àgnad att föda lÀngtande drömsyner och grubblande tankar: de vida sandslÀtterna med sin gyllene luft, dÀr blicken sjunker i Àndlöst fjÀrran, dÀr mjuka kullar förtona bortom hvarandra i glödande eldfÀrger, och de nÀrmaste klippornas gula glittrande sten, som klÀdes, ej af milda, gröna vÀxter, utan nÀstan uteslutande af röda lafvar, lyser i bjÀrta fÀrger frÄn guldgult till djupaste purpur. Och dessa klippor gömma, pÄ de stÀllen dÀr de ej tÀckas af lafvarne, underbara hemligheter: gÄtfulla inskrifter, huggna i stenen, som tiden ej förmÄtt utplÄna, och otympliga mÄlningar, naiva, sÀllsamma figurer, tatuerade i bjÀrta fÀrger, som boernas trosnit mÄngenstÀdes strukit öfver med hvitt, men som hÀr och
