Ord och Bild: 1897

2 6

IO DAGBOKEN.

Man ser strax af dessa rader, att fürf:s begåfning icjce ligger åt det skälmskt humoristiska hållet; till all lycka är det också så där alldeles undantagsvis han försöker sig i den riktningen. Det vore därför förhastadt att af dessa bägge fatala strofer låta skrämma sig bort från en diktsamling, som likväl innehåller en åder af skär och äkta poesi, dä'om vittna otvetydigt dikter sådana som »Stolthet», »Blå blomma» och ännu andra — dikter, af hvilka de flesta visserligen skulle ha hört mera hemma i Atterboms och Stagnelii dagar än i våra, men som likväl äro för djupt kända för att med någon rättvisa kunna stämplas som uppkok på förbrukade recept.

»Fri Kærlighed» af H. Fries-Schwenzen — ett debutarbete, af allt att döma — är en konstnärsroman från Paris. Vi kunna här göra en, om ock flyktig, bekantskap med Eiffeltornet (»slankt og fint»), Notre-Dame, Triumfbågen, Champs-Elysées, Louvren och Rue de Rivoli, till slut också med La Morgue och Père Lachaise. Målaren Alfred Petersen har lånat en del pengar af »den rige Etatsraad Volmer i København», i hvars dotters hjärta han också har en inteckning; så har han rest till Paris för att studera. Där gör han bekantskap med en vacker ung flicka i nödställd belägenhet, som väcker hans medlidande, att börja med; han lämnar henne fri bostad i sin atelier och lär henne att måla solfjädrar. Men så en vacker dag — hvem kunde ana något sådant? — kommer »den lille Gud Amorsen» med i spelet, och en tragisk konflikt uppstår, hvars egentliga innebörd emellertid är en smula trasslig att reda ut. Petersen känner sig bunden till fröken Volmer, icke emedan han är förlofvad med henne, ty det är han icke; icke heller emedan han älskar henne, ty det gör han visserligen en smula,

men det är tydligt att han älskar parisiskan mera. Hvarför alltså? Jo, dels emedan han misstänker att fröken Volmer älskar honom, dels emedan han har lånat pengar af hennes far — hans tvekan härrör alltså dels af den berömda germaniska troheten, något långt drifven, dels af vanlig redbarhet i affärer. Hufvudsaken är emellertid att det uppstår en tragisk konflikt, så att boken kan sluta med La Morgue och Père Lachaise, d. v. s. sorgligt.

Helge Röde är en ung dansk författare med en fm och pregnant talang särskildt i riktning af, hvad skall jag säga, ett slags filosofisk galghumor. I det lilla dikthäfte han nu har gifvit ut finner man emellertid tyvärr väl litet af hans egentliga litterära personlighet. Den modernaste litteraturen har, bland åtskilligt annat, på sitt samvete att ha drifvit en verklig svindelaffär med stämningslyrik, och man kan icke motstå frestelsen att inrangera det mesta af dessa »Digte» under samma rubrik. De äro icke dåliga, man har endast svårt att inse nödvändigheten af deras tillvaro: det är just mängden af dessa små dikter öfver att solen nyss har gått ned, att det är så underligt stilla etc., som väcker misstro till äktheten och djupet af de stämningar, ur hvilka de vilja gifva sig ut för att ha flutit fram. Då man öppnar ett sådant häfte stämningsvers, läser man först några af dkterna med intresse, men länge håller man icke ut. Hvad är nämligen, noga räknadt, stämningens betydelse annat än den att vara en paus, ett andedrag, en sekund af hvila? Men om någon skulle falla på den idén att vilja skrifva en komposition af idel pauser, hur skulle då pausen som effekt kunna göra sig gällande? — På samma sätt drunkna här stämningarne i hvarandra. c

KONST.

JAPANSK UTSTÄLLNING.

Figur och genrestycken.

Den utställning af målningar och träsnitt i färger, som en fransk konstkritiker monsieur Julien Leclercq såsom ombud för en konsthandlare i Paris från medio

af mars till början af april anordnade i Theodor Blanchs konstsalong vid Hamngatan, kunde visserligen icke göra anspråk på att gifva en rikhaltig eller något så när fullständig representation af det fjärrbelägna Ölandets märkliga gamla konst. Dels var det exponerade till en del af alltför obetydligt värde, dels vo-