Ord och Bild: 1897

DAGBOKEN.

53

Brita på axeln, vidare en färg-etsning af en nigande rococodam i läckert gulgrön klädning, ett par själfporträtt (det ena visar C. L. sådan han såg ut, då han i sommarhettan fullbordade sina stora fresker i Nationalmuseum) samt några studier efter kvinnlig modell, hvilka äro utförda med sin mästares fina och känsliga sinne för linieskönhet; i synnerhet märkes det ypperliga och originela svartkonstbladet af modellen, sittande framåtlutad på en stol och sedd från ryggen. De förut omnämnda bladen af von Rosen och Ljungdahl finnas naturligtvis äfven att se i Nationalmuseum.

Det rena kopparsticket synes ju tillsvidare vara utdödt i vårt land. 1 Nationalmusei utställning synas visserligen tvänne prof af denna konstart, men de äro så gamla som från 1859 och 1 864, båda utförda af Sveriges ännu så länge siste kopparstickare, Ludvig Ruben (död 1875). Årtalet 1 859 bäres af ett själfporträtt, som visar oss en konstnär med glada och goda ögon, ett yfvigt böljande, lockigt hår, koketta små mustascher och pipskägg samt ett älskvärdt, fint leende öfver det rundhylta ansiktet. Det andra af Rubens blad — båda äro de i stort folioformat — återger Christofano Alloris ståtliga Judit-bild i Florenz. Detta kopparstick ansågs af kännaren Eichhorn för »det yppersta i Sverige utförda gravyrarbete, ej ens Forssells bästa verk undantagna». Det är också af en magnifik verkan i sin väl träffade, stolta italienska formprakt och sin mästerliga ljusverkan. Tyvärr äger museet ej de två andra kopparstick Ruben utförde under sin af samtiden föga uppskattade och kanske därför så litet produktiva konstnärsverksamhet, Skattepenningen efter Tizian (1858) och hans sista, ej fullt afslutade gravyr efter Rafaels Madonna della Sedia, hvadan de ej heller kunnat utställas. Men hvad som visas af Ruben torde nog föranleda en och annan älskare af den gamla romanskt klara och fasta italiensk-franska gravyrkonsten att sända en längtans suck tillbaka till förflutna tider. Han har kanske icke så alldeles orätt i sin längtan, men är han rättvis, måste han erkänna, att om kopparsticket är dödt, så har däremot etsningen i våra dagars Sverige stått upp till en blomstrande renässans, som lofvar godt för dess framtida existens. Kanske skola äfven för kopparsticket renässansens dagar randas. J. K—e.

ETT PRAKTVERK ÖFVER KONSTUTSTÄLLNINGEN.

Modern, konst rid Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897.

Generalstabens litografiska anstalts förlag.

NÄR man genomströfvat det ljusa sagoslott, som bildar det värdiga omhöljet till de ovärderliga konstskatter, hvilka under fyra månader för intet utdelats, är det med en känsla af saknad man tänker på att allt detta om en liten tid skall sändas åt världens fyra hörn. Genom det glädjande inköpet till statens samlingar kan man visserligen för all framtid få njuta af några glanspunkter, flertalet af konstverk får man dock aldrig återse. 1 vårt land, där man nästan aldrig påträffar en fotografi af en modern svensk målares tafla, där man måste skicka till Hanfstängl, om man vill hafva t. ex. något af Carl Larsson, hälsar den bildade svenska allmänheten med bifall ett arbete som det ofvannämnda redan därför, att man härigenom får tillfälle att konstatera, att moderna taflor kunna fotograferas. Dessa ljustryck, säger man, förutsätta en fotografi, alltså kunna prins Eugens, Liljefors' m. fl. taflor fotograferas, och det visste man knappast förut. Slutligen bör samlingen vara till nytta för dem, som af principskäl ej besöka en utställning af moderna målningar. De kunna i ett arbete som detta skaffa sig på ett stilla och ofarligt sätt någon aning om den konst, öfver hvilken de redan från teoretisk synpunkt lyst ett sjufaldt ve. — Kanske skulle i ett större eller mera konstintresseradt land ett motstycke till det arbete, som utgafs öfver förra årets Berlinutställning, varit ännu förträffligare än det föreliggande. Fotogravyrer intryckta i texten blir nog den mest högaristokratiska formen för ett konst-samlingsverk, men fotogravyren, det ädlaste fotografiska reproduktionssättet, är här i Sverige lika efterlängtad som en tidskrift för Shakespeare-forskning hos hotten-totterna. Lägger man nu härtill, att den ifrågavarande publikationens ljustryck verkligen står på höjden af hvad som kan göras, att urvalet i de två utkomna häftena är gjordt med smak och opartiskhet, att texten af Tor Hedberg är klar, tillförlitlig och upplysande, inser man, att detta arbete ger allt hvad man har rätt att fordra. Liljefors' »Örnar», Böcklins »Heraklesdyrkare», som bakom den konstrikt hopfogade stenmuren söka rysningen för det