Sida 90
72
GUSTAF WIED.
bild 9.
Bladklippareinyrornas kultursvamp (Rozitcs gongy-lophorÀ) fullt utvecklad. UngefÀr 1/i af naturliga storleken.
mÀrkelse bevisas bÀst dÀraf att den liksom vÄra odlade arter kan »förvildas»! Af bilden 8 finna vi, hur svampen dÀ beter sig. SÄ snart myrorna plockats bort, börjar den sitt lif i frihet, myrbrödet försvinner, och inom tvÄ à tre dagar ha hyfÀndarne vuxit ut, grenat sig och utvecklat massor af fortplantningsorgan, s. k. konidier, oftast af den form. bilden 8 visar. Svampen lefver Äter sitt lif för sin egen skull. NÄgon enstaka sÀllsynt gÄng kan den Àfven i fria naturen göra uppror mot sina herrar och lyckas utveckla sig sÄ som dess egen natur fordrar. DÄ fyller den de vÀlhÄllna gÄngarne och ur den fasta myceliemassa, som bildas, skjuter smÄningom under ett par veckor en hel samling af de prÀktigaste »svampar» upp (bild 9). De stÄtliga stora »hattarne», skiftande frÄn vin-rödt till mörk purpur, stÄ dÀr för nÄgra korta dagar triumferande och fria pÄ den plats, dÀr de sÄ lÀnge tjÀnat andras syften.
HURU FRĂKEN CAROLINE BLEF MIN MODER.
AF GUSTAF WIED.
ĂfversĂ€ttning frĂ„n förf:s manuskript af ALGOT RUHE.
I "^OLJANDE tilldragelse har jag en H gÄng uppleft i X-köping.
Jag kÀnde mycket vÀl den lilla Àlskliga gumman frÄn mina tÀta besök i staden. Jag visste, att hon bodde nere i klostret och att hon för ett Är sedan hade förlorat en yngre syster, som med henne delat ett litet dockhem pÄ tvÄ diminitiva rum med kök uppe i Ruses stiftelse», som klostret vanligen kallades.
Men hur i all vÀrlden jag hittade pÄ att fixera mÀnniskan till den grad, som jag tillÀt mig att göra, förstÄr jag alls icke; ty man bör lÄta de döde hvila i ro och de lefvande glÀdja sig öfver sina döde. Men djÀfvulen vandrar, som skrifvet stÄr, stÀndigt omkring bland oss mÀnniskor som ett rytande lejon.
PÄ mina promenader i staden hade jag ofta sett den lilla damen traska Ästad i sin svarta, nÄgot korta klÀdning och
