Ord och Bild: 1897

48

DAGBOKEN.

höra Beethovens A-dur-symfoni och Södermans ouvertyr till »Orleanska jungfrun», (hrr Ödmann och Lundqvist biträdde med två Södermanska ballader,) samt från Operan en festföreställning för publicist-kongressen, där fru Östberg applåderades i Aida och fru Linden i Orfevs. Vidare har den från 8o-talets landsortsscener kända operettsångerskan fröken Hulda Nordin debuterat som Elisabeth i Tannhäuser, där hon lät höra oväntadt praktfulla röstmedel, men äfven röjde någon svårighet att sjunga rent. Slutligen har man gifvit en repris af »Den vilseförda», där fröken Petrini visade mer känsla än vanligt samt lät höra klingande toner, om också hennes orytmiska och föga korrekta sång icke heller där kunde göra anspråk på full konstnärlighet. Hvad själfva operan beträffar, så är den nog bättre värd, än hvad en del af pressen i rasande furia velat låta förmoda; en så fin kännare som Bizet förklarade ju, att han var förtjust i åtminstone hälften af musiken. Ty värr kan man emellertid vid representationerna knappast undgå att äfven få höra en god del af den andra hälften och det försämrar saken högst betydligt. För öfrigt hör »La traviata» till de operor, som alltid gifvits dåligt å vår opera, trots det att man där hort Mathilda Grabows sköna stämma samt Sigrid Arnoldsons och Vendela Andersons fma och smakfulla föredrag. Men hr Ödmann har som den olycklige Alfredo en af sina olyckligaste roller, och hr Lundqvist kommer som Germont d. ä. i alltför svåra konflikter med de italienska rytmerna. Skall man försonas med dylik musik, skall man för resten höra den sjungas af italienare. Då kommer där lif och eld i föredraget, och då blir det mening i hela stycket. M. J.

»HYMNUS AMORIS».

(Bref från Köpenhamn.)

Det lär vara väckt ett förslag att Carl Nielsens körverk »Hymnus Amoris» under nästa säsong skall uppföras i Stockholm under ledning af professor Frans Neruda, som har äran af att det nu i våras framfördes i Musikföreningen i Köpenhamn.

Det vore roligt, om denna plan förverkligades. Ty hymnen till kärleken är ett af de egendomligaste och värderikaste musikaliska arbeten, som på många år frambragts på dansk grund. Det är ock det man ovillkorligen bäst minnes från sistlidne säsong.

»Hymnus amoris» är karakteristisk både för nyare dansk musik i allmänhet och för Carl Nielsen i synnerhet, ty verket innebär en öfvergång från jäsning till mognad och klarhet. Det har under de senaste tio åren varit rörelse i den danska musikens yngsta generation, som sökte sig nya vägar och representerades af sådana namn som Carl Nielsen, Fini Henriques, Gustav Helsted och Louis Glass. Men nu håller man på att slå sig till ro, hvar och en på sitt område-

Carl Nielsens afgjorda begåfning har frigjort sig från de skrankor, som hittills hämmat dess fulla utveckling, och med detta sitt nya körverk har komponisten beredt sina många vänner en verklig glädje. Det ligger stor ut veckling mellan hans tidigare arbeten — sångerna, kammarmusikverken och symfonierna —■ och detta sista. Han har lämnat sitt intresse för de många detaljerna, som skulle göra arbetet rikt och vackert men ofta nog endast gjorde dess konturer obestämda och simmiga, och mer fäst sig vid de stora dragen och de breda liniernas monumentala verkan. Han har genomgått en förenklingens och generaliseringens process. Från J. P. Jacobsens starkt nyanserade, stämningsspecialiserande poesi har han kommit fram till den motsatta ytterligheten. Han har valt ett så allmänt universelt ämne som kärlekens triumf, de växlande släktenas knäfall i tillbedjan för den store Amor.

Och detta ämne har Carl Nielsen behandlat som den stiliserande konstnär, som i polyfonien återfinner det naturligaste uttrycket för mängas känslor och tankar — en för nutiden karakteristisk tillbakagång till äldre tiders sinnrika uttrycksmedel.

Först barnens menlösa strofer, så mödrarnas förtröstansfulla ord, männens kraftiga energi, de unges oroliga längtan och trängtan och slutligen den stora apoteosen, där kärleken hyllas af människorna på jorden och äng-laskarorna i himlen, allt detta med en text på latin i lapidarstil och en musik som från gnolande och klink sväller upp till lofsångens mäktiga tonmassor, se där »Hymnus amoris», hvars filosofiskt-poetiska idé är så lyckligt funnen och hvars musikaliska utförande är ett så glädjande vittnesbörd om ett genombrott hos den begåfvade komponisten, som från låglandets små idyller stigit högt till fjälls och vunnit den öfverblick, han förut saknat.

Gustav Hetsch.

(Öfversatt fr. förf.s manuskript.)

Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1897.