Ord och Bild: 1897

I94

FREDRIK SUNDBÄRG.

gator, parker och öppna platser, äfven förläggandet af offentliga byggnader och monument. Därvid framhålles bl. a., att gator och platser böra anordnas icke endast för trafikens tillgodoseende utan minst lika mycket med hänsyn till ett lämpligt och vackert bebyggande, äfvensom att man bör undvika att vid planläggningen genomgående tillämpa något visst system och med tacksamhet begagna hvarje naturlig anledning till afvikelse därifrån; vidare att öppna platser, byggnader och monument så vidt möjligt böra koncentreras samt i allmänhet byggnad och tillhörande plats komponeras i ett sammanhang. I öfrigt har man att vid detta arbete, för hvars utförande all till buds stående intelligens bör tillgodogöras, begagna sig af sådana genom studier af äldre och nyare tiders konst jämte egna och andras erfarenhetsrön vunna ledtrådar, hvarpå Camillo Sitte i sin ofta berörda afhandling lämnat så rika prof.

Till denna äfvensom till andra författare i ämnet1 få vi i allt öfrigt hänvisa. Om de praktiska tillämpningar af här omordade nyare idéer, som redan blifvit gjorda i Tyskland, särskildt i München, har den svenska allmänheten genom arkitekten Per Hallman erhållit någon kännedom.

% A

*

Det lärer tyvärr icke kunna förnekas (och det föregående är ämnadt till en påminnelse därom), att den svenska stadsplanskonstens utveckling — i senaste tid — för så vidt öfver hufvud taget någon utveckling kan spåras — icke tillnärmelsevis hållit jämna steg med exempelvis den tyska.

1 Af dessa kunna vi nämna Sittes efterföljare Karl Henrici (uppsatser i Deutsche Bauzeitung 1891) samt den i sina åsikter något afvikande J. Stubben (»Der Städtebau», utgörande en del af »Handbuch der Architektur»),

Väl vore det orättvist att skrifva detta faktum endast på räkningen af bristande konstsinne hos nationen, ty det har bland andra en naturlig förklaringsgrund i vårt lands fattigdom på alster af stadsbyggnadskonsten från dess glansdagar; men denna fattigdom, för hvilken vi dock till en del själfva bära skulden, borde just vara oss en sporre till så mycket kärleksfullare omvårdnad om det lilla vi ännu äga, samt till sträfvan att själfva åt våra efterkommande lämna i arf något af bestående värde.

Också är det oss ett nöje att konstatera det aktningsvärda reformarbete, som påbörjats dels af några bland våra yngre arkitekter, hvilka funnit sig af sin plikt manade att åt stadsplansfrågan egna nödig uppmärksamhet, — vi påminna om förutnämde Hallmans studier, dennes och Gustaf Lindgrens utredningar öfver Stockholms gamla stad1, Eugen Thor-burns förslag till anläggningar i Göteborg, samt det ärliga arbete, som helt visst af mången utföres i det tysta, — dels äfven al författare sådana som Georg Nordensvan, Ellen Fries och andra, åt hvilka vi böra skänka vårt tacksammaste erkännande, likasom åt den medlem af Stockholms representantskap (C. A. Söderlund), som vågat försöket att inför de maktägande föra de nya idéernas talan. — Kanske får man tyda den officiela behandling, som förslaget till afröjande af staden inom broarna senast rönt, samt det intresse Stockholms innebyggare omsider börjat visa denna stadens brännande fråga såsom tecken till en vaknande ny opinion inom hufvudstaden? Måtte då den lätta fläkt af vårvinden, som ändtligen pressat sig ditin, blifva till en frisk bris, som blåser genom hela vårt land!

1 Vi ha tyvärr icke varit i tillfälle att åhöra dessa föredrag.