Ord och Bild: 1897

244

C. BILDT.

Salvator Rosa nämner i ett bref, att man under detta års karneval kunde få se komedi spelas för 3 giulii (1 V2 franc) och opera för 4, men teatern måste ha varit ganska obetydlig, eftersom intet annat minne däraf bevarats.

Följande året öppnades åter Teatro Barberini af sina från landsflykten återvända ägare med en melodram af Giulio Rospigliosi, numera en betydande person, som varit nuntius i Madrid och bar titeln monsignore. Den hette Dal male il bene (Af ondt kommer godt) och för att följa med sin tid hade författaren låtit kärleken vara med i intrigen. Musiken var af Marco Marazzoli från Parma, sångare i påfliga kapellet och Roms mest ansedde kompositör. Härmed var operan åter bofast i Rom — för en tid.

Sådana voro teaterförhållandena i Rom, då Kristina i december 1655 första gången red in genom Porta del Popolo. Hvilket intresse drottningen alltid egnat scenen, dansen och musiken, är mina läsare väl bekant. Kärleken till konstens alla former låg i Vasablodet, och omständigheterna hade medgifvit Kristina att åt sin naturliga böjelse offra mer än hennes företrädare mäktat. Den italienska musiken var också redan känd i Norden. Gustaf Adolf hade haft en italiensk lutspelare vid sitt hof; Kristian IV af Danmark hade fått sig tillägnad operan le Veglie Sene si af Orazio Vecchi, och Kristina hade låtit med ett särskildt fartyg från Danzig till Stockholm hämta Baldassare Ferri från Perugia, en sångare på hvilken tre konungar af Polen, två kejsare och en påfve, för att ej tala om den venetianska republiken, slösat pengar och ärebety-gelser. Den första italienska operan hade Kristina sett i Innsbruck aftonen den 3 november, samma dag hennes högtidliga trosbekännelse ägt rum. Den hette Ar-gia af Cesti och räckte sex timmar, men spektaklet föreföll nog ej för långt, ty

det upprepades ännu en gång under de tre dagar drottningen därefter stannade i Innsbruck.

Den 31 januari 1656 gafs på Teatro Barberini till Kristinas ära den praktfullaste föreställning Rom ännu skådat. Giulio Rospigliosi hade skrifvit texten och Marazzoli musiken till en ny melodram, la Vita umana eller il Triomfo della Pietà. Ämnet var ej särdeles nytt; det var hämtadt från Prudentii tolf sekler förut skrifna Psychomachia, och intrigen skulle förefalla en modern publik tämligen enkel. Det mänskliga Lifvet frestas af Synden och Vällusten, för hvilka Oskulden och Förståndet söka skydda henne. Lifvet tvekar och lyssnar än till den ena, än till den andra. Synden och Vällusten förkläda sig och uppträda som dygder, men i trots af alla onda anslag segra ljusets makter, och Lifvet mottager till slut af dem en gyllene ring, hvarå i stället för ädelstenar synes en dödskalle, samt förmaning att tänka på döden för att ej glömma att lefva väl.

Prologen, som sjöngs af Aurora, innehöll naturligtvis en hyllning till la ihag-nanima regina. Aurora måste skynda bort, »ty morgonrodnaden brukar ej dröja, där solen strålar». I andra akten var det Oskulden som i ett långt recitativ prisade först Birgitta, »Gloria di Suetia e di Nericia honoré», och sedan i en duett med Lifvet lofvade Kristina, »Vatikanens nya stjärna», skönare kronor och rikare troféer än dem hon lämnat.

Handlingens enkelhet doldes af konstrika verser samt af en musik, som ännu i våra dagar förefaller välljudande, om ock något tom. Läsaren dome själf af bilagan till detta häfte, hvilken återgif-ver en sopranaria för en af Syndens följeslagare. I orkestern voro ej mindre än 28 olika slags instrument representerade. Dekorationerna voro af bologne-saren Gio. Francesco Grimaldi, och att