Ord och Bild: 1897

som gjordes vid 1871 års lagtima och urtima riksdagar att uteslutande på det beståendes grund åstadkomma denna lösning misslyckades; och följande höst, då konung Oscar II uppsteg på tronen, fick han med kungakronan i arf efter sin broder äfven mottaga försvarsfrågan, hvilken, sådan den då förelåg till statsmannens begrundande, utan tvifvel var en af de svåraste statsfrågor, som sedan den stora reduktionens tid förelegat till styrelsens handläggning.

Största svårigheterna för dess tidsenliga lösning voro tillfinnandes i det allmänna föreställningssättet och i det invecklade politiska läget. Vårt folk var helt visst lika fosterlandsälskande då som nu. Då som nu var den sanningen lika allmänt insedd, att det förnämsta villkoret för vår andliga och materiela utveckling var vårt lands tryggade själfständighet samt att denna själfständighet icke kunde vinnas utan uppoffring för försvaret. Men den långvariga freden, under hvilkens hägn släktled efter släktled ostörda framgått på odlingens fält, inhöstande allt rikare skördar, hade verkat en säkerhetssömn, ur hvilken ännu icke lärdomarne från främmande slagfält hunnit väcka upp folket till mera eftertanke. I den enskildes föreställning hade alltjämt offervilligheten och fallenheten för krigaryrket förmågan att kunna ersätta den metodiska öfning under fredstid i vapnens bruk, den vana vid krigslydnadens band, hvarförutom ingen armé nu för tiden kan hoppas vinna framgång i fält. Denna åsikt fann bland annat ett uttryck i den rättighet, som lagen medgaf hvarje svensk värnpliktig vid denna tid, att friköpa sig från vapenöfning i fredstid, samt att lega man i sitt ställe i krigstid. Men så länge denna rättighet fanns, saknades hos oss den viktigaste hörnstenen i själfva grunden för en modern härordning, hvilken främst af allt fordrar lika skyldighet för hvarje medborgare att värna sitt land och att därtill göra sig duglig genom öfning i fredstid.

Hvad frågans politiska läge vidkommer, var det mera inveckladt här i landet än händelsen kunde hafva varit annorstädes, med andra samfundsordningar. Hos oss ställde sig nämligen ej blott sådana allmänna påståenden i vägen som att ett mera utveckladt försvarssystem skulle orsaka staten ekonomisk förlust, därigenom att de till öfning inkallade värnpliktige icke utförde något produktivt arbete. Hos oss lågo därjämte förmenta »sekelgamla orättvisor», i form af indelningsverk och grundskatter i bakgrunden och förbittrade stämningen olika samhällsklasser emellan och detta på en tid, då alla i stället borde förlikas och enas till stora ansträngningar och uppoffringar. Försvarsfrågans svårlösthet låg sålunda icke minst i dess naturliga sammanhang med skattefrågan. Därför hade också fordran på lindringen i rust- och rotehållet, liksom striden om »aflöning eller afskrifning» af detsamma och grundskatterna kommit att väfva in sig såsom en röd tråd i den brokiga väf af skilda meningar om stamsystem eller konskriptionssystem, om lottning eller värfning eller allmän värnplikt, om volontärer eller beväringssoldater, kadettsoldater, kommunalsoldater, landstingssoldater eller indelta soldater, som skulle föreställa bilden af vår framtida arméorganisation.

Och det gick icke an att vänta och se tiden an till dess att ett pålitligt resultat gått fram ur de häftiga meningsbrytningarna. Det var landets väl eller ve som stod på spel. Nationen kunde icke med lugn hängifva sig åt sin inre fredliga utveckling förr än dess stridskrafter blifvit så ordnade och stärkta, att de kunde värna rikets landamären när stormen kom. A andra sidan fick icke heller påtryckningen vara för kraftig,