Ord och Bild: 1897

48o

magnus josephson.

sigrid arnoldson som mignon.

och en stor del af Rosinas roll är ju en nonsert i kostym, om man också icke räk-kar med sångscenen med alla dess inlägg af skuggvalser och ekosånger m. m., som en internationel sångerska, som respekterar sig, själf, icke anser sig ha rätt att undanhålla sitt publikum. Jag hade förut hört fru Arnoldson som drottning Margot: i Hugenotterna och känt mig besviken — pagen hade passat henne vida bättre —, och ej heller nu ville jag rätt bli entusiasmerad. Förmodligen var felet mitt och icke sångerskans. Hennes sångkonst äger visserligen sin begränsning, men hon äger dock verkligen sångkonst, och äfven som koloratursångerska har hon visat sig framstående, särskildt i fråga om staccatot. Rösten är icke stor men rund, klar och frisk samt utmärker sig genom sin äkta nordiska klang. Anmärkningsvärdt är för öfrigt, hur väl denna lilla röst bär, ett säkert tecken på en god skola.

Till slut några biografiska uppgifter. Hon är (enligt uppgift i svenskt porträttgalleri) född den 20 mars 1861 och dotter till vår operas berömde tenorsångare, Oscar Arnoldson, som ännu efter 16 år lefver i friskt minne hos våra musik- och teater-

vänner. Hon är alltså ett äkta Stockholmsbarn, här förflöt hennes första ungdom, och här erhöll hon äfven sin första sångundervisning af fadern samt efter hans död af Fritz Arlberg. I augusti 1882 uppträdde hon första gången offentligt på en konsert i Dalarö, och i november samma år gaf hon en konsert i Musikaliska akademien i Stockholm, hvarvid hon biträddes af bl. a. Anders Willman, Mathilda Grabow och Selma Ek. Konserten inleddes med »Crucifixe» af Faure, som sjöngs af fröken Ek och Sigrid Arnoldson, hvilken för öfrigt sjöng pagens aria ur Figaro, ballad ur »Kung Karls jakt» af Pacius, »Månestrålar» af Norman samt visa ur »Hertig Magnus och sjöjungfrun» af Hallström. Hösten 1883 är Sigrid på turné till västkustens städer och större badorter i sällskap med sin lärare Arlberg, och samma år reser hon ut med understöd af Isidor Dannström till m:e Artot i Berlin, för att där fullända sina studier; hon stannar där i två år och åtnjuter under denna tid utmärkelsen att att jämte sin lärarinna sjunga vid kejserliga hofvet. Våren 1885 får hon så i sällskap med och under protektion af den bekante buffasångaren Padilla, m:e Artöts man, uppträda som Rosina på teatern i Prag. Samma år återvänder hon till Stockholm och profsjunger där på hösten för Maurice Strakosch, som då var här med Kristina Nilsson, med det resultat, att hon genast engagerades med högt gage för sex år. Hon får därefter under ett år i lugn fortsätta sina studier för Artot, och debuterar på hösten 1886 med stor glans i Moskwa. Hon har sedan genomgått en internationel sångerskas vanliga carriére, hon har uppträdt i Moskwa och Petersburg, där hon sjöng vid den nuvarande tsarens kröning, hon har varit engagerad vid Covent-Garden i London och — en kortare tid — vid Opéra-comique i Paris, hon har sjungit i Rom, Florens, Milano och Barcelona, har gasterat i Holland och flerstädes i Tyskland samt har slutligen äfven gjort färden öfver Atlanten till dollarns och Barnums land. Hösten 1887 konser-terade hon i sällskap med Padilla och violinisten Marsick i Sverige, 1891 uppträdde hon som Mignon, Violetta, Rosina, Lakmé på Stockholms opera, och nu i år har hon åter sjungit här i samma operor som förra gången, alltjämt med samma framgång.