Ord och Bild: 1897

2 6

dagboken.

»tour de force», i hvilken herr Personne excellerar och sekunderas graciöst af fröken Jansson.

*

Det borde svårligen ha kunnnat väcka de konstförståndiges förvåning, att ej »landets första seen» skyndade sig att eröfra uppföranderätten till Ibsens senaste arbete, helt enkelt af det skälet, att rollerna aldrig vid den teatern kunnat nödtorftligen besättas. Däremot funnos de artister, som mer än några andra i vårt land lämpade sig för uppgifterna, alla vid Vasateatern, och med fruarna Dorsch och Håkansson, herrarne Svennberg och de Wahl i hufvudrollerna gafs där också »John Gabriel Borkman.» Premieren blef i någon mån en felslagen förhoppning, detta därför att den intresserade, som väntat sig så mycket däraf, ej tagit den skarpa olikheten i dessa artisters spelsätt med i beräkningen. Denna olikhet blef särskildt märkbar i de bägge kvinnorollerna. Fru Dorsch spelade tragedi och talade dess språk: fru Håkansson konverserade modernt nutidsdrama. Faran är i ena fallet uppstyltning och i det andra allt för stor hvardaglighet med en viss platthet som följd. I hvilkendera riktningen framställningen bör gå, är måhända en smaksak, det rätta ligger förmodligen midt emellan, och på denna teater, som arbetar under så finkänslig och samvetsgrann ledning, hade detta utan tvifvel blifvit iakttaget, om ej inöfningen varit något för forcerad. En liknande olikhet spårades mellan herr Svennbergs och hr Lindbergs Borkman. Den förre var sannolikare och konsekventare men den andre på sitt sätt intressantare, här funnos skiftningar och fina detaljer och framför allt en prägel af verklig fantast, som, jag erkänner det, för mig förklarade mycket i rollen. Med denna uppfattning blir Borkman ej en verklig storhet, en öfverlägsen intelligens, han blir mera släkt med Hjalmar Ekdahl än med Brand och en afkomling i rätt nedstigande led från Peer Gynt, men denna sort af människor har alltid — enligt hvad en dik-

tarens landsman Th. Caspari i en bok, som heter »Skyggesider», nyligen påvisat — legat Ibsens hjärta (?) nära. Och denna uppfattning passar herr Lindbergs spelsätt, d. v. s. med denna uppfattning blir detta möjligare och mindre störande än annars. 1 själfva slutscenen lyckades ingendera framställaren verka riktigt gripande, herr Svennbergs något mera reserverade tolkning undgick lyckligt det ihåligt patetiska drag, som herr Lindberg här till-lät sig. Herr de Wahl var förträffligt på sin plats, och fröken Borgström passar ej direkt för fru Wiltons vidunderliga roll men gjorde sin sak mycket intelligent. Om den brådskande inöfningen i någon mån hindrat de olika spelsättens sammangjutning, kunde den dock ingalunda spåras i den sceniska utstyrseln, som var lika förträfflig som alltid. De bägge interiörerna, på nedra botten och den stora salen en trappa upp voro beundransvärdt återgifna, och scenförändringen i sista akten gick utmärkt, om ock meningarna kunna vara delade om den på fonden målade utsiktens lämplighet.

Sedan Borkman-turnéen anträdt sin segerfärd öfver landet, upptogs en repris af Edvard Brandes' »Ett besök». Fru Håkanssons Florizel är en af hennes bästa roller; modern och sann, det är nerver, som skälfva, och läppar, som darra i en smärta, som tager sig uttryck i en stockning i halsen och tårlösa snyftningar. Herr Svennberg gifver åt Repholt en helt enkelt idealisk tolkning, de passa för hvarandra, rollen och han, och framställningen slutas värdigt med sortien, som är ett litet mästerstycke. Herr Engelbreckts Kaj Nergaard har ej samma innehåll och konstnärliga mognad som dessa två figurer, tomheten och banaliteten framträda så mycket skarpare, som han ej vill afstå från sitt olidliga manér med täta och långa, dumma och intetsägande pauser. Men herr Engelbreckt hade nu en berömvärd moderation i slutscenen mot för några år sedan; det var nu ej en rörelse, ej ett skrik för mycket, och framställningen hade varit lyckad, om den verkat mer »empfunden» och gifvits i jämnare tempo.

E. G.