Ord och Bild: 1897

16 DAGBOKEN.

briceras som sällskapsnöje, och man skall verkligen vara renons på nyheter för att ta upp dylikt på sitt program.

Något nöje beredde däremot icke det följande numret, Louis Glass' pianokvintett i C, åtminstone icke åt åhörarne, hvaremot exeku-törerna tycktes mycket upplifvade af att få införa denna komposition i den musikaliska världen. Hr Glass är dansk och tillhör jämte den här okände Carl Nielsen den danska musikens yttersta vänster. Hans kvintett utmärker sig egentligen genom en ytterst dimmig polyfoni, genom föga lyckade försök att använda wagnersk faktur, genom sjukligt maniererad harmonisering och i allmänhet genom krampaktiga ansträngningar att bjuda något nytt och ovanligt; då han som i scherzot försöker att skrifva enkelt och naturligt (o höjd af raffinement!) röjer han däremot ett betänkligt armod på idéer. Att hr Glass icke saknar begåfning visar hans nyligen utkomna pianoskisser, men det är att hoppas, att hr Aulin nu ger hans talang tid att sätta sig, innan han ånyo framför något af hans verk. Kammarmusiklitteraturen är ju rik, och mången skulle kanske föredragit att i stället för de fyra ryssarne och hr Glass ha fått höra Beethoven och Brahms. Smaken är olika.

Andra symfonikonserten lät oss utom Schuberts symfoni få höra en af Haydns mera kända symfonier, i B-dur (n:o 12 hos Peters\ vidare, ett särskildt i de begge första satserna nobelt och romantiskt (à la Gade) klingande symfonisk intermezzo af Alb. Rubenson samt slutligen Svendsens »Carneval de Paris», en djärft impressionistisk tonmålning, glänsande instrumenterad, liffull och intressant. Detta stycke var väl inöfvadt och spelades trots sina svårigheter förträffligt.

Filharmoniska sällskapets konsert bjöd på ett skandinaviskt program, en lycklig tanke, som förtjänat ett bättre förverkligande. Nu representerades Sverige, utom af Södermans härliga Tannhäuser-ballad, glansnumret i hr Lundqvist repertoar, som dock har det felet att vara väl ofta sjungen (hvarför uppföres aldrig »Die Wallfart nach Kevlaar» eller »Der schwarze Ritter»?), endast af Svedboms nästan alltför väl kända »1 rosengården», som dock är ett friskt och melodiskt stycke, hvilket intresserar både genom det musikaliska arbetet och genom koloriten, och af Rubensons festmarsch, ett tämligen obetydligt tillfällighetsstycke, som icke är representativt ens för kom-

ponisten. Danmark representerades af Heise, hvars körverk »Efteraarsstormen» förmodligen var en nyhet för de flesta och försvarade sin plats på programmet såsom ett musikaliskt fint arbetadt, «aandrigt» och målande ton verk af äkta dansk karakter. Utmärkt företrädt var Norge af »Foran Sydens kloster», Griegs snilleverk, där han med så enkla medel och med öf-vergifvande af den starkt nationela kolorit, han eljest älskar att anbringa, når en så äkta konstnärlig verkan. Tyvärr förolyckades denna komposition i utförandet — fru Brag, som sjöng sopransolot, visade här sin olämplighet för mer lyriska uppgifter och dirigenten, hr Hedenblad, såväl här som i Tannhäuser otillräckligheten af sin förmåga som orkesterdirigent. Bättre lyckades då Svendsens »Zorahayda», ett af denne komponists mindre intressanta orkesterstycken, läckert instrumenteradt, men sprödt i uppfinningen och på sina ställen väl mycket wagneriserande.

Från Operan är utom de stridigheter mellan och utom kulisserna, som jag här förbigår, då de ju ej falla inom området för en konstkritik, endast att nämna återupptagandet af Valkyrian och Iphigenia i Aulis, två repriser af modern och klassisk musik, hvilka bägge vittna om allvarliga konstnärliga sträfvanden. Tyvärr voro föreställningarne af «Valkyrian» icke så väl besökta som önskligt varit, något som kanske ändrar sig, då fru Guldbranson, såsom meningen lär vara, kommer att här utföra Brünnhildes parti. För öfrigt har Carmen med fru Linden behärskat repertoaren. Om fru Lindens Carmen har skrifvits så mycket för och emot, att föga torde vara att tillägga.

Rollen torde väl ej egentligen höra till dem, som bäst passa sångerskans naturel, hvartill kommer, att hennes lust att experimentera icke alltid gör det så lätt att få tag i det centrala i hennes framställning. Emellertid skall icke nekas, att hennes Carmen numera gör ett betydande och konstnärligt intryck, äfven om jag icke kan räkna den till de uppgifter, där hon står på höjden af sin förmåga. Men publiken har nästan alltid rätt, och publiken har tilljublat denna vackra, strålande Carmen med den klangsköna stämman sitt bifall, och då återstår för kritiken intet annat än att nedlägga sin talan. Vid de sista föreställningarna har fru Linden sekunderats af hr Bratbost som Don José, hvilket parti gifvit honom tillfälle att glänsa med sin goda dramatiska förmåga. M. J.

Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1897.