Ord och Bild: 1897

FREDRIK SUNDBÄRG.

I94

och annan gång (och särskildt i nyaste tid, i de fall, då man icke ansett sig böra frångå traditionen) har genom denna hela anläggningen mer eller mindre snedvridits. Men ännu oftare har den i äldre tid gifvit uppslag till originela lösningar och pikanta kombinationer, hvilka förstärka det pittoreska intrycket af det hela. I alla händelser har man att i detta förhällande söka anledningen till en stor del af den oregelbundenhet, som är utmärkande för de gamla kyrkornas omgifningar.

Kyrkan var under medeltiden i allmänhet icke, såsom nu, en enstaka byggnad, utan snarare medelpunkten i ett komplex af byggnader, såsom kloster, kapitelhus, skolor o. s. v., alla mer eller mindre sammanbyggda med hvarandra och ofta äfven med angränsande hus. Sålunda kom kyrkan att te sig liksom invuxen i sin omgifning.1

Vi kunna ej här följa Sitte på hans demonstration af olika länders mest kända och beundrade kyrkoanläggningar, med deras mer eller mindre rika apparat af kapell, korsgångar, kloster med sina fridfulla gårdsinteriörer, kyrkogårdar och öppna platser. Med sorg måste vi konstatera, att i vårt land det lilla af all denna härlighet, som funnits, blifvit tämligen omsorgsfullt undanröjdt, så att kyrkorna i allmänhet stå där ensamma och öfvergifna, beröfvade sina naturliga dependen-ser. Några rester af dylika med kyrkorna sammanhängande byggnader kunna vi dock anteckna, såsom klosterlämningarna invid Birgittas kyrka i Vadstena, vid S. Peterskyrkan i Ystad, fragmenterna vid S. Karin i Visby, o. s. v. Fristående accessoarer till kyrkorna ha vi bevarade på flere ställen, såsom i Uppsala (Domtrapphuset), i Strängnäs m. fl.

1 Sitte anför, att särskildt af Italiens kyrkor endast ett fåtal äro »fritt» belägna.

städer; Tyska kyrkan i Stockholm har åtminstone delvis bibehållit sin ganska vackra gårdsanläggning.

Att den religiösa konsten icke ligger för vår tid lönar sig nog icke att förneka: det röjes blott alltför tydligt af det mesta, som på detta område åstadkommes; det röjes af våra kyrkor, af hvilka flertalet uppföras i en petrificerad stil, som fått namn af gotik, men hvarur hvarje spår af medeltidens ande — liksom af ande i allmänhet — fördunstat; det röjes äfven af sättet, hvarpå vi, särskildt i städerna, placera dessa kyrkor.

Vanligen lägga vi dem, likasom våra andra publika byggnader, i midten af en eller ett par tomma rutor i schackbrädet.

Om vi äfven i afseende på läget ville följa medeltida mönster, skulle vi mången gång med fördel låta kyrkan bilda ett komplex med byggnader sådana som pastorshus, skolor o. s. v., hvilka, underordnade under kyrkan, komme att för henne bilda en infattning, som förmedlade öfvergången till den profana omgifningen och på samma gång gåfve ökad pondus åt anläggningen. Men till ett dylikt förfarande hålla vi oss för goda. Så mycken religion tycka vi oss ändå ha, att vi icke sammanbygga kyrkan med andra hus; fritt skall den åtminstone ligga, sedan må den bli hur som helst. Medeltidsmänniskorna generade sig dock icke alls för en dylik åtgärd, och det fastän de helt visst hade bättre råd på religion och därför också på penningar till kyrkliga byggnader än hvad man nu för tiden i allmänhet har. Men man använde resurserna annorlunda: för att kunna nedlägga största möjliga konst på de partier af kyrkan, som af lokalförhållandena anvisades såsom de förnämsta och mest i ögonen fallande, var man nog förståndig att spara sina krafter beträffande öfriga partier, dem man kunde gömma mot en trång gata, klostergård