Ord och Bild: 1897

I94 FREDRIK SUNDBÄRG.

veta af den gamla hederliga anl ägg-ningen med de bäda' fristående flankerande små-flyglarna? Nej, det är för in-stängdt och för bondaktigt! Man strör sina byggnader fritt omkring här och hvar i landskapet.

Nå, detta får väl tydas såsom ett mer eller mindre berättigadt uttryck för modernt frihetsbegär och hygieniskt intresse (ehuru säkert ingendera skulle lida på en modifikation i riktning mot det gamla: en landtgård är dock icke något sjukhus); men till öfverdrift går man ovillkorligen, exempelvis när man i staden ersätter sina stängselmurar med små staket, som lämna fritt spelrum för grannarnes nyfikna blickar; och missriktadt blir frihetsbegäret, när _ det i staden som på landet ej ens lämnar kyrkogården i fred. Helig ro och af-skildhet från världen borde väl vara det intryck man närmast eftersträfvar på de dödas hvilorum, — men det tyckes just vara hvad nutidsmänniskorna icke vilja ha. Huru många äro icke de kyrkogårdar — i stad söm på land — hvilka man pä sista tiden beröfvat deras gamla portaler, dessa ärevördiga gamla byggnader, som omedelbart vid inträdet försatte oss i en andaktsfull stämning! De ha mången gäng tillika med hela ringmuren fått lämna rum för — järntrådsstängsel och gjutjärnsgrindar. — Och dock vända sig icke liken i sina grafvar!

Men låt oss återvända till våra stadsplaner!

Den gamla smög sig efter terrängen och lät denna jämte öfriga lokalförhållanden gifva uppslag åt ständigt nya kombinationer. Detta i förening med byggnadssättet gjorde staden pittoresk.

Hela Visby kan sägas bestå af idel målaremotiv. De nya mästarne å andra sidan ha på förhand färdigt sitt system, helt naturligt närmast uppgjordt för slättmark, och deras arbete går vanligen ut på att nivellera terrängen för att pressa in systemet. Häraf följer, att omväxlingen blir den minsta möjliga, och att det pittoreska försvinner af sig själft; skulle tilläfventyrs något bli kvar däraf, anse dessa mästare det för sin plikt att sorgfälligt utrota det. De fleste af dem skulle gripas af själfförakt, om de gjorde sig skyldiga till förseelsen att använda ett sådant motiv som ett gatuhvalf, eller att kröka pä en gata för att rädda ett historiskt minnesmärke.

För att nu slutligen sammanfatta den med ledning af Sittes bok här försökta jämförelsen mellan de gamles (specielt medeltidens) och våra moderna stadsplaner, sä ha vi funnit kontrasterna mellan slutenhet och öppenhet, mellan pietet och sträfvan efter vidgade vyer, mellan ä ena sidan fantasi, mystik, poesi, och å andra sidan förståndsmässigt skematiserande; med ett ord mellan — medeltid och nutid.

I det föregående har framhållits, hurusom det i våra dagar är de praktiska ingeniörerna som så godt som ensamma uppgöra stadsplanerna.

För arkitekten återstår då endast att på en gifven plats i en gifven omgifning inlägga sin byggnad. Häri ligger fröet till den tragiska konflikt, som tagit sig ett så omisskännligt uttryck i våra städers fysionomier. Förtviflande om möjligheten att låta byggnaden verka genom pittoreskt läge och harmoni med omgifningen (såsom de använda historiska förebilderna i allmänhet göra), faller arkitekten lätt för frestelsen att alldeles abstrahera från läget och blott söka göra byggnaden i sig själf så