Ord och Bild: 1897

I94

FREDRIK SUNDBÄRG.

i denna den ogudaktigaste af alla omgifningar inpressa — en kyrka.

‡

Men — säger man — låt det nu bli slut med estetiken! Uppgörandet af en stadsplan är dock först och främst en praktisk fråga. De stora platserna, de breda gatorna och esplanaderna äro nödvändiga för trafiken, hygienen och brandfriheten, det regelbundna gatusystemet för trafiken!

Vi måste inskränka oss till att i största korthet söka besvara dessa invändningar.

Hvad då först trafiken beträffar, så är det åtminstone ännu icke bevisadt, att denna bättre betjänas genom ett »regelbundet» gatusystem än i allmänhet genom ett som sluter sig till terrängen och de historiska förhållandena. Skulle emellertid dessa sistnämnda omständigheter motivera en regelbunden planläggning, vore det naturligtvis en galenskap att afstå därifrån.

Men det är nu en gång en bestämd skillnad mellan regelbundenhet och pedanteri. Man behöfver endast afstå från pedanteriet, för att göra en än så regelbunden stadsplan estetiskt tilltalande: endast en sådan bagatell som en liten variation af gatubredden kan mången gång vara tillräcklig för att sätta lif i taflan1. Det fordras blott att den estetiska känslan och förståndet finnes hos den som uppgör planen.2

1 Detta kunna vi iakttaga exempelvis i AIalmö inre stad. Flera af dess gator göra, äfven där de mest äro bebyggda med moderna och icke synnerligen intressanta hus, ett ganska mjukt och omväxlande intryck just till följd af här och där förekommande små utvidgningar eller förträngningar och lättare buktningar i gatulinien.

2 En svensk stad, som oaktadt en på det hela regelbunden planläggning är rik på pittoreska motiv, är Nyköping, nyuppford efter ryssarnes härjning 1719.

Sitte ägnar en del af sin afhandling åt trafikfrågan och visar, genom en demonstration, hvarpå vi här icke kunna inlåta oss, att trafiken mången gång reder sig bättre i de gamla stadsdelarna, trots de smala gatorna, än på de nya väldiga esplanaderna, som korsa hvarandra i alla riktningar, hvarvid i knutpunkterna, särskildt på de så gärna använda rundplatserna, ofta råder en olidlig trängsel.

Hvad nu särskildt de svenska städerna vidkommer, så gäller nog om åtskilliga af Stockholms och de allra flesta af landsortsstädernas nya gator, att trafiken på dem icke står i någon rimlig proportion till deras bredd. En verkligen sorglustig anblick förete dessa kolossala småstadsgator: tvenne rader trälådor begränsa en oöfverskådlig yta dålig stenläggning, en yta tillräcklig för trafiken i en världsstad men här lifvad af en åkare hvarannan timme.

I sammanhang med trafikfrågan står den om möjligheten att lokalisera sig. På tal härom medgifva vi gärna, att man mången gång trasslar in sig i de gamla städerna, helst när de blifva alltför laby-rintiska. Vanligen äro dock dessa städer så rika på karakteristiska ögonmär-ken, att man snart finner sig till rätta igen. I de moderna städerna däremot är ofta den ena gatan och platsen så pä håret lik den andra, att man kan gå där i åratal utan att lära sig skilja dem. Gud tröste den som på en sådan plats glömmer ett gatunamn eller ett husnummer! k

Lika litet som beträffande trafiken är det bevisadt, att hygienens kraf skulle under i öfrigt lika omständigheter, såsom

1 Om de moderna rundplatserna säger Sitte bl, a.: »Som främling på en dylik sinnesförvirrande karusellplats behöfver man blott en enda gång vända sig 0111 för att genast hafva förlorat all orientetering