Ord och Bild: 1897

290

otto sylwan.

I allmänhet är hon icke god pä professorerna; om en och annan anför hon, att han har anseende för lärdom, men hos de flesta framdrager hon de dåliga sidorna. Högfärdig och girig äro de epitet hon oftast använder. Fru Junbeck var för sitt och sina barns uppehälle hänvisad till att hafva kosthåll för studenter, och man förstår lätt, att hon med oblida ögon såg konkurrenter härutinnan uppstå inom akademistaten. »Rättnu hälla de mesta professorerna, till och med den högdragne Benzel, spisgäster, och löper Muncken omkring allt hvad han kan att skaffa sig fler», skrifver hon en gång, och en annan: »De mesta professorerna sälja nu dricka, brännvin, ljus m. m., likaså hela magistraten jämte krögarne, men professorerna kunna vinna mest därpå, som ha säden och förlag nog. Fru Laurell är ändå den värsta af alla, hon håller en hel hökarebod i sitt hus och säljer allt hvad folk vill hafva i styfvertals, så man skulle väl tycka, att hon därigenom skulle förtjäna så mycket som hon super upp om året». De förmögna professorerna voro få; en var lifmedikus Wollin, som ock stoltserade med en kasserad ministervagn från Stockholm och i sin frus rum lät »sätta upp en nymodig kakelugn af violett och hvitt porslin med stora blanka mässingsdörrar».

Om biskopen Engeström heter det, att han »har varit lärd; nu är han både högfärdig, vällustig, lat och mycket girig; hans mesta göromål är till att sofva, äta och spela kort». Den värst beryktade bland professorerna var juristen Colling på grund af sin oerhörda snålhet; det berättas, att han besökte studenterna på deras rum för att låta traktera sig med mat och brännvin, att han hos dem skref sina bref för att få papper och lack gratis, hvarjämte han 'lånade' postpengar, och att han på kalasen

stoppade på sig citroner, skorpor, socker m. m. Professorn i ekonomi Trozelius hade ingen aflöning och sågs därför mellan sina föreläsningar eller disputationer (t. ex. om »hvit- och rotkåls-planteringen» eller om »hvete kan kallas ångersäd») själf praktiskt föregå med föredömen i landtmannasysslor, såsom att gräfva diken, köra gödsel o. s. v. Han blef teologie doktor vid jubelfesten och fick sedan ett prebende till aflöning. Professorn i experimentalfysik Harmens åtnjöt anseende, icke som vetenskapsman, men som en treflig sällskapskarl; han blef ock rektor vid jubelfesten, ehuru hans affärer voro så dåliga, att han alltid bar upp sin lön i förskott. Prof. Laurell var mindre bekant för sin filosofiska lärdom än för sina antikvariska och ortografiska fantasier. Han berättade en gång, att han julnatten i drömmen sett Kristi ansikte bildadt af »de meste runske bokstäfverna», och lät rita af denna uppenbarelse. Hans offentliga föreläsningar bevistades blott af hans släktingar och barn med informatorer, »och privat läser han nu mera intet, sedan han ett år höll på med svenska språket; då fick han 60 eller 70 studenter till sig på lektion, så att hans sal var hel full, men de gjorde obeskrifligen mycket "narr af honom, de klefvo upp på stolar och bänkar, de beto nötter och kastade skalarna i prof:s peruk, de brottjades och knuffade till hvarandra, så att de ofta voro på väga att slå i kull professorn.» Slutligen måste dennes manhaftiga hustru ingripa; hon körde ut hela auditoriet, och därmed var det slut med Laurells privata lektioner.' Att studenterna bedrefvo ofog i denna stil, synes knappt varit ovanligt, fru Junbeck klagar öfver att de (närmast professorernas söner) icke blott om aftnarne utan äfven midt på ljusa dagen öfverföllo folk med snöbollskastning o. dyl.