Ord och Bild: 1897

allt fick icke sättas på ett kort. Landets försvar var folkets egen lifsfråga. För hvarje ansats, som blef tagen och förfelades, löpte man faran att frågans politiska natur skulle förvanskas och förtroendet till en lycklig lösning förloras och kanske efterträdas af modlöshet och försagdhet.

Den 20 januari i873*hälsade konung OSCAR för första gången från tronen svenska folkets representanter. Bland de första ord han då yttrade förekom äfven ett löfte med hänsyn till landets försvar. »Den viktiga frågan», yttrade han, »om försvarsverkets ordnande på ett för vår själfständighet betryggande sätt utgör föremål för mina allvarliga omsorger.»

Det är nu snart tjugufem år gångna sedan den dagen. Och hvart och ett af dem bär vittne om att det kungliga löftet om allvarliga omsorger blifvit i rikt mått infriadt. Hvarje framsteg inom vår militära organisation, likasom på militärvetenskapens och den praktiska truppfrågans områden har i konung OSCAR haft en skarpsinnig och förutseende ledare och befrämjare.

Att fullständigt redogöra för alla dessa framsteg på det militära området, som under hägnet af en ostörd fred under kung OsCARS regering kunnat uttagas, medgifver visserligen icke det begränsade utrymmet i denna tidskrift. Dock torde clet väsentligaste vara nog för att utmärka den allvarliga arbetshåg och den fosterländska pliktkänsla, som, väckt till lif af arméns högste krigsherre, besjälat alla grader inom densamma.

Ett väsentligt hinder för en tidsenlig organisation af armén, hvilket nyss vidrördes, bortföll då konung OSCAR ett par månader efter sin tronbestigning fick sätta namnet under den kongl, kungörelsen om upphörande af legnings- och friköp-ningsrätten. För första gången uttalades härmed i svensk lag klart och tydligt,

att allmän värneplikt betyder, att hvarje medborgare ej blott är skyldig att deltaga i krig till landets försvar utan ock att genom öfning i vapnens bruk i fredstid därtill göra sig duglig. Strax därefter uttogs ett annat icke mindre betydelsefullt steg mot framtidsmålet. I sitt ofvannämnda tal från tronen, den 20 januari 1873, framhöll nämligen konung Oscar behofvet af en fullständigt och väl ordnad generalstab. En sådan stab fanns nämligen på den tiden ännu icke i vårt land, och en sådan är dock lika nödvändig under hvarje organisationsform för armén. Förslaget till uppställandet af en tidsenlig generalstab, som vid samma riksdag förelades representationen, antogs också, och därmed var säkerligen ett af de väsentligaste villkoren uppfylldt för ett dugligt landtförsvar.

Men i öfrigt låg det organisativa arbetsfältet i oöfverskådliga vidder obrutet och med en jordmån att arbeta uti, som skulle afskräckt den erfarnaste statsman. Om man nu ser tillbaka, hvilka brister förefunnos icke, och i hvilken utsträckning! Inom de särskilda landskapen stod stamtruppens numerär till beväringens i den mest olämpliga proportion. Sålunda rådde t. ex. i Norrland brist på stam, medan åter mellersta Sverige hade öfverskott däraf. Vid infanteriets dåvarande 31 regementen och kårer (bataljoner) växlade stamstyrkan och stammens sammansättning på ett tjugutal olika sätt. Af kavalleri hade det vidsträckta Norrland blott två skvadroner; artilleriet därstädes utgjordes blott af ett fotbatteri om ett fyrtiotal man i Hernösand. Hela detta vapenslag var dess utom indeladt för sig, utan någon organisativ afpassning till armén i öfrigt. Värst af allt var likväl, att armén alldeles saknade en krigsduglig reserv samt ett ordnadt depot-och ersättningssystem. Hela reserven denna tid utgjordes nämligen af endast 5