Ord och Bild: 1897

t

sven hedin.

428

sivt gröna punkter, det är oaserna, trädgårdarna och åkrarna kring städer och byar, och vidare skulle han se flodloppen kantade af idel skogar. Men allt det öfriga är sandöken, den mest ödsliga och döda öken, som ej tål lifvet i någon form och dödar de lefvande varelser, som våga sig dit. Oscar Peschel har träffande liknat gamla världens öknar vid en flodbädd af oerhörda dimensioner, som börjar i Mongoliet under namnet Scha-mo eller »Sandhafvet», fortsätter öfver Lop-nor-området och kallas Gobi och längre västerut Takla-makan, afbrytes sedan af berg men dyker åter upp i Fergana och Transkaspien —- Ka-ra-kum och Kisil-kum (»den svarta och den röda sanden») — och i Persien som Descht-i-Kevir. Men ökenbältet slutar icke här, det går vidare genom Arabien och Sahara, och blott oceanen bjuder det en gräns. Sahara är dock ett intet mot Takla-makan, ty det har sina oaser, källor och vägar, men Takla-makan är blott etthaf af sand, med flygsanddyner af ända till 50 meters höjd. Denna öken sprider sig, och flygsanden vandrar mot sydvest och hotar oaserna vid Kwen-lun-bergens norra lot. Den har redan slukat många i forntiden blomstrande städer. Två sådana upptäckte jag mellan Khotan-darja och Kerija-darja på nyåret 1896, och det skall sannolikt lyckas framtida forskningar att upptäcka flera.

Hela Jarkent-darjas östliga lopp genom öknen erbjöd vidare ett intressant fält för iakttagelser, ty det trassliga flodsystemet har aldrig blifvit fullt utredt. Jag fann här tre från hvarandra skarpt skilda bäddar: den egentliga Tarim (»floden»), som här dock visserligen kallas Ugen-darja, söder därom Atjick-darja (»den salta floden»), som blott på våren och sommaren för vatten, samt den nordligaste, Intjicke-darja (»den smala floden»), som gör skäl för sitt namn, ty i en djupt

insågad trång bädd slingrar den sig åt öster för att liksom Atjick-darja förena sig med Tarim, där den kröker af åt söder. I Tarims urskogar lefva äfven herdar; hjortar och antiloper äro där allmänna, och äfven kungstigern ströfvar omkring i utkanterna mot öknen.

Efter återkomsten frän Lop-nor till Khotan återstod en af de svåraste punkterna af mitt program: det norra okända Tibet. Det område, som här undersöktes och kartlades, ligger mellan 35 och 36° nord. br. och mellan Tjertjens och Tso-han-gols meridianer, alltså söder om de delar af norra Tibet, som undersökts af Prschevalskij, Carey och Pjevtsoff och som från norr till söder blott korsats af Bonvalot och Henrik af Orléans samt Dutreuil de Rhins, hvilkas vägar jag således skar i två punkter. Det skulle föra mig för långt att ingå på resultaten af denna färd. Vare det nog sagdt, att bergskedjornas inre sammanhang utreddes, en hel rad af nya saltsjöar och vattendrag upptäcktes och klimatet och naturen studerades.

I Tsajdam sammanträffade vi med de första mongolerna och följde delvis samma vägar som Prschevalskij och Rockhill. I Kuku-nor-området måste vi vara på vår vakt mot de krigiska tanguterna, och i Si-ning funno vi den första kinesiska staden. På färden genom Ala-schan valde jag en ny väg, men i Ordos och i norra Kina voro vi i välkända trakter.

Mången har förvånat sig öfver att jag såsom ensam europé kunnat genomtränga Asien och utan att ett hår blifvit krökt på mitt hufvud vistas 3V2 år bland asiatiska folk. Det är dock icke så svårt som man tror. I obebodda trakter är man ju alltid säker, och i bebodda är man säker, om man behandlar människorna såsom människor. På samma gång den europeiske resanden genom sitt lugn imponerar på och behärskar de